FÖRORD
Vissa poeter biter sig fast. Dit hör Hölderlin.
Elias Canetti skrev i sitt tacktal ”Der Beruf des Dichter” 1, när han blev hedersdoktor i München, att detta är det enda sättet att besegra döden. Han beskrev sitt eget huvud som ett parlament av röster, som alla gjorde ett avgörande intryck på honom under lång tid och som nu bestämde över hans liv.
Så är det naturligtvis. Så lever jag själv kvar i huvudet på mina elever. Tror jag. Eller andra som läst min översättning av Erich Kästners ”Fabian” 2. Häromdagen mötte jag plötsligt slutscenen på webben.
Så var det med Hölderlin också. Det var ingen tidig upplevelse för mig som den Carl-Göran Ekerwald hade, på den tiden då man läste tyska på gymnasiet på en nivå som man knappt når på 60 p numera..
Nej, för mig blev det först via Johannes Edfelt som också hade skrivit förordet till ”Fabian”. Hans hölderlinöversättning som han kallade ”Skördetid” hängde i 30 år över mitt skrivbord. Avskrivet på maskin från Per Lindekrantz exemplar. När jag ser den ser jag hans målningar också.
Så kan det gå. Där satt den och bet sig fast. Så är det med bibeln också. Inte fan kan jag den i original. Men tonen är, om det vill sig, omisskännlig. Fast inte alltid.
Det märkte jag när jag läste Fioretos översättningar. Det var ingen noggrann läsning då heller. Jag hade den tyska poeten Sarah Kirsch på besök och vi hälsade på Lennart Sjögren i Haget. Vid kaffebordet slog jag upp Fioretos ”Sånger” 3 som var nyutkomna och läste om ”springarna som löper aviga” och fick nästan kaffet i vrångstrupen.
Att jag snart hittade mer, ska vi inte tala om. Det vore orättvist. Den gode Aris som nu är kulturminister i Berlin har nämligen gjort storverk. Han har översatt mer än någon annan svensk av den sene Hölderlin, men framför allt väckt honom till liv där han sov i mitt huvud som ett vetekorn som inte ville dö.
Till detta kan jag bara uttala ett ödmjukt tack. För det var det som slutligen förde mig in i översättningsarbetet som skulle följa. Liksom till dem haft vänligheten att hjälpa mig på vägen – Carl-Göran Ekerwald, Birgitta Holm – när jag blev alltmer besatt av Hölderlin, särskilt hans sena, ofta fragmentariska diktning.
Studierna väckte till liv den länge dolda, dubbla lojaliteten till de två språken som jag växte upp med, som jag en gång övergav för att återerövra igen – tyskan och svenskan. Men också insikten om att, då jag läste Hölderlin högt och utifrån innehållet, han inte var svårare än Luther i hans ”Tischreden” och ”Sendbrief vom Dolmetschen”.
Den insikten slog Marin Walser också. Han som tillhörde ”Gruppe 47” som hade Gustaf Korlén som talesman här i Sverige, den vidsynte germanisten som också en gång rekommenderade George Steiner till mig. ”Språket och tystnaden” liksom hans senare ”Grammars of Creation” ingår också i mitt parlament.
Vem var då Friedrich Hölderlin? Född 1770, var han samma åldersklass som Schlegel och Novalis, men ingen förromantiker. Han tillhör snarare den klassicistiska traditionen, fast på sitt eget sätt. Som föregångare förde han så småningom också diktningen vidare, förbi romantiken och realismen på 1800-talet till det gryende 1900-talets symbolister – Nietzsche, George, Rilke – och ännu längre fram till Paul Celans stränga, sönderbrutna, modernistiska poesi.
Politiskt var han, som Pierre Bertaux har visat, starkt påverkad av Rousseau och den Franska revolutionen. Han var dock inte ”jacobin” som han anklagades för, utan snarare republikan med den schweiziska modellen som föredöme. Maktkampen under och efter den galna Napoleontiden väckte stridiga känslor hos honom. Han var medveten om småskalighetens betydelse för det kulturella uppsvinget i Tyskland alltsedan medeltidens slut och förhöll sig mycket kritiskt till de framväxande stora nationalstaterna. Fäderneslandet var för honom det helst federativa området där samma språk talades, som ju också är den etymologiska grunden för ordet ”deutsch”.
Filosofiskt hade han tidigt stiftat bekantskap med Spinoza. Jacobs skrift ”Über die Lehre des Spinoza in Briefen an den Herrn Moses Mendelsohn” hade kommit ut 1785. Han var nära bekant med den antika filosofin fram till Lessing och Kant.
Han hade personlig kontakt med Schelling och framför allt Hegel som var hans studiekamrat. Fichte – som han hörde föreläsa i Jena – var han den förste motståndaren till. Det han eftersträvade var en balans mellan känsla och intellekt i kärlekens och naturens tecken – inte som pliktuppfyllelse. Hans filosofiska tankar har kanske till och med gett större avtryck än poesin under en tid, särskilt på Hegel.
Hans religiösa utveckling gick i motsvarande grad från en protestantisk kristustro till en synkretism där öster- och västerlandets gudar smälte samman och där halvgudarna – Herkules, Dionysos och Kristus – var de synliga gestalterna för himlens makt. Tron på den skapande principen i kärleken och naturen är ständigt närvarande i hans diktning.
Men tiden som han levde i präglades också, förutom av sökande efter nya vetenskapliga sanningar, av ökande läskunnighet, vilket ledde till uppkomsten av yrkesförfattare som eftersträvade att leva på sina verk. Samtidigt fjärmades författarna också från läsarna som blev allt mer anonyma, och man kan skönja en längtan efter en förlorad ”oralitet” 4 i Hölderlins ständigt återkommande bruk av verb som ”tala” och ”sjunga”, ”höra” och ”tyda”. Man kan säga att han misslyckades etablera sig men utvecklade å andra sidan ett så autonomt skapande att han blev ännu ensammare och rolösare.
När Friedrich Hölderlin omhändertogs 1806 (36 år gammal – i samma ålder som andra genier: Carl Fredrik Hill till exempel) var det för sent. Han skrevs ut 1807 som ”obotlig” och inackorderades hos snickarmästaren Ernst Zimmer i Tübingen. Det var tur för honom, för denne var en entusiastisk läsare av ”Hyperion”, romanen som Hölderlin hade skrivit.
Tornrummet där han bodde, med utsikt över Neckar, var inte heller så dåligt. Det bodde också många studenter i huset, och de första åren fick han ofta besök, även av kollegor. Somliga sentida (som schweizaren Robert Walser) tror inte alls att han var så sjuk utan snarare gick i ide. Hans store namne, den tyske författaren Martin Walser, som redan som 15-åring drabbades av Hölderlins poesi, förnekar istället att denne skulle vara så svårbegriplig som många tror.
” Hölderlin är inte dunkel”, skrev han i tacktalet till Hölderlin-priset 1996. ”Jag vet faktiskt ingen som är klarare än han. Så klara som han är bara Kleist och Nietzsche ibland. Med klar menar jag transparant så att man kan se rakt igenom, en oavbruten triumf för synligheten, för livets tydbarhet och förmågan till inlevelse, det yttersta i sinnesnärvaro som det tyska språket har frambringat hittills.”
Det är ett scenario. Men det finns också detaljer från ”sjukdomstiden” som kan göra den trovärdigare, skriver författaren Hugo Dittberner 5: das pathetische Deklamieren aus dem Freiheitsbuch ”Hyperion” bei gleichzeitig devotester Titulierung aller Besucher als ”Hoheit” o.ä.; die kleine Geselligkeit in großer Abgeschiedenheit: das genußvolle Essen und Bier- und Weintrinken, das Rauchen und Kommerssingen mit den Studenten; vor allem aber die Art seines oft auf Bitten von Besuchern fortgeschriebenen Werks: gereimte vierzeilige Strophen meist, die – – – zu der Unterschrift ”Mit Unterthänigkeit Scardanelli” finden und zu einer Datierung, die in der Regel außerhalb von Hölderlins Lebenszeit weist …”
Att det också fanns sjukdomstecken skall inte förtigas. Men det är ingen galning som talar, ingen vansinnig som tror att han är Napoleon. Snarare tvärtom, menar Bertraux, en som gömmer sig och drar en parallell till dem som undkommit ur de många dödslägren i vår tid.
Hölderlin försjönk dock i glömska under 1800-talet – som en andra rangens poet med ett romantiskt öde. Upplevelselyriken stod högt i kurs. Visserligen gavs det ut ett urval av Hölderlins dikter av Uhland 1826. Den blev omtryckt 1842, fick också några fler i sällskap. Men det var först i slutet av seklet som hans stora hymner upptäcktes igen.
Det var den unge Norbert von Hellingraths förtjänst. Efter hans död i Frankrike under första världskriget avbröts dock arbetet med den första historiskt-kritiska editionen av Hölderlins samlade verk. Friedrich Beißner ”Große Stuttgarter Ausgabe” i åtta band (StA. 1943-1985) förblev länge standardverket, men kompletterades 1976 av Dietrich Eberhard Sattlers historiskt-kritiska ”Frankfurter Ausgabe” i sjutton band (FA. 1976-2000).
Skillnaden är betydande. Medan Stuttgartutgåvan sökte finna slutversionerna i de många utkasten, ägnade sig D E Sattler åt en mycket närgången parallell läsning av manuskripten.
Hans faksimilutgåvor av ”Stuttgarter” resp. ”Homburger Folioheft” är väsentliga källor för tolkningen. Ett viktigt men inte okontroversiellt bidrag är också Dietrich Uffhausens ”Friedrich Hölderlin: Bevestigter Gesang. Die neu zu entdeckende hymnische Spåtdichtung bis 1806.” (HBG. Stuttgart. 1989).
Medan Storbritannien, Frankrike och nu senast även Italien kan ståta med nära nog kompletta översättningsband, har vi i Sverige länge haft fragmentariska tolkningar, med undantag av den stora Patmos-hymnen som Bertil Malmberg och Johannes Edfelt översatte i ädel tävlan redan på 50-talet.
Fioretos översättningar som kom ut 2002 och bildar toppen av ett arbete som startade med tidskiften ”Kris” redan på 90-talet, var alltså ett genombrott. Men det blev få recensioner och ingen filologisk debatt. Det hade behövts, eftersom den moderna svenska som Fioretos eftersträvade i tolkningarna ibland uppnåddes på bekostnad av innehållet och den poetiska strukturen i dikterna. De synpunkter som Bertil Malmberg utvecklade om detta i förordet till ”Idealet och livet” (Bonniers 1951) om den sakliga troheten gäller fortfarande, tycker jag. Eller borde göra det.
Det subjektiva urvalet dikter som jag här presenterar innehåller också några av de hymner som Fioretos har översatt, däribland den fortfarande kontroversiella fyrstrofiga ”Nymfen Mnemosyne” som utgår från Uffhausens version, ”Patmos” som är mest översatt i Sverige samt ”Vandringen” som är av central betydelse för Hölderlins historieuppfattning. De allra flesta är dock helt nya tolkningar. De åtföljs alla av ingående kommentarer och ordförklaringar, som står direkt efter dikterna..
En väsentlig skillnad mot alla föregående är också att jag bibehåller stor begynnelsebokstav i versraderna, som är tradition i den klassiska lyriken.