PATMOS

©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt

Patmos

      

  Till Lantgreven av Homburg

1                      Nära är

                        Och svår att fatta Guden.

                        Men där fara är, växer

                        Det räddande.

                        I mörkret bor

                        Örnarna och utan fruktan går

                        Alpens söner över avgrunden

                        På lätt byggda broar.

                        Därför, då tidens toppar

                        Hopas runtom och de käraste

                        Bor  vanmäktiga,  nära på

                        De mest skilda bergen,

                        O giv oss oskyldigt vatten,

                        Vingar giv oss, att i trognaste sinnet

                        Gå över och återvända igen.

 

2                      Så talade jag. Då förde  

                        Mig snabbare än tanken

                        Och så långt som jag aldrig 

                        Hade tänkt mig en genius

                        Bort från det egna huset. Försjunkna

                        I halvdagern låg, då jag gick

                        Den lummiga skogen

                        Och de längtande bäckarna

                        I fädernebygden; aldrig hade jag sett dessa länder;

                        Men snart, i frisk glans,

                        Hemlighetsfullt blomstrade

                        I ett gyllene dis,

                        Snabbt framväxt

                        I kapp med solen,

                        Och med tusen doftande kullar

 

3                      Asien framför mig. Bländad sökte jag

                        Efter något jag kände igen, för jag var ovan

                        Vid de breda klyftorna där

                        Den guldförande Paktolos

                        Vräker sig ner från Tmolusberget,

                        Där Taurus står och Messogis,

                        Och full av blommor trädgården,

                        En stilla eld; men högt upp

                        I ljuset den silvervita snön blommar;

                        Och murgrönan vittnar om

                        Odödligt liv där den växer urgammal

                        På otillgängliga väggar och

                        De högtidliga,

                        Gudabyggda palatsen bärs upp av

                        Levande pelare, cedrar och lagrar.

 

4                      Brusande kring Asiens portar

                        Går dock både hit och dit

                        Tillräckligt med skugglösa farleder   

                        På det osäkra havets yta,

                        Men skepparen vet var öarna finns.

                        Och då jag hörde

                        Att en av de näraliggande

                        Var Patmos,

                        Längtade jag efter

                        Att gå iland där och

                        Nalkas den mörka grottan.

                        För olik Cypern,

                        Den källrika, eller

                        Någon av de andra 

                        Är inte Patmos storslagen,

 

5                      Men gästvänlig

                        I sitt fattigare hus

                        Är hon ändå.

                        Och när en skeppsbruten, en som saknar

                        Hemlandet eller

                        Vännen som har gått bort

                        Nalkas henne som en 

                        Främling, lyssnar hon gärna, och hennes barn,

                        Rösterna från den heta lunden,

                        Där sanden faller och åkern

                        Spricker upp, deras ljud

                        De hör honom och så ekar det kärleksfullt

                        Tillbaka av mannens klagan. Så skötte

                        Hon om den gudaälskade,

                        Siaren, som i sin saliga ungdom

 

6                      Hade gått

                        Med den Högstes son, oskiljaktlig, för

                        Åskbäraren älskade enfalden

                        Hos lärjungen, och den aktsamme mannen

                        Såg noga på Gudens ansikte,

                        Då de vid vinstockens hemlighet 

                        Satt samman i nattvardens stund

                        Och Herren i den stora själen uttalade döden 

                        Lugnt anande och den sista kärleken, ty aldrig

                        Hade han nog med ord att säga om Godhet

                        På den tiden och till uppmuntran, då

                        Han såg hur vred  världen var.

                        Ty allt är gott. Sedan dog han. Om detta vore

                        Mycket att säga. Och vännerna såg honom,

                        Den gladaste, blicka segrande ända in i slutet. 

  

7                      Ändå sörjde de, då det nu

                        Vart kväll, förundrade,

                        För det var stora avgöranden dessa män

                        Hyste i själen, men de älskade livet

                        Under solen och ville inte släppa    

                        Vare sig Herrens anblick 

                        Eller hemlandets. Djupt inbränt

                        Som elden i järnet var det och vid deras sida

                        Gick  den älskades skugga.

                        Därför sände han Anden

                        Till dem, och nog skakade

                        Huset och Guds väder rullade

                        Mullrande från fjärran över

                        Deras anande huvuden då dödshjältarna

                        Tungsinta var församlade,

 

8                      Nu, då han till avsked

                        Ännu en gång visade sig för dem.

                        För nu släckte den Konungslige

                        Solens dag och bröt 

                        Spiran, den rättframt strålande,

                        Själv, gudomligt lidande.

                        Återkomma skulle den nämligen  

                        I rättan tid. Inte hade det varit 

                        Bra senare, och ett tvärt avbrott, svekfullt 

                        Mot människoverket, och det blev en glädje

                        Hädanefter

                        Att vistas i den älskande natten och behålla 

                        Vishetens avgrunder stadigt

                        I sin ofördärvade blick. Och det slår ut 

                        Levande bilder också djupt inne i bergen,

9                      Det är dock fruktansvärt hur Gud på sina håll

                        Skingrar det levande i det oändliga.

                        För redan att lämna  

                        De dyra vännerna ur åsyn 

                        Och gå långt bort i fjärran över bergen 

                        Ensam, där den himmelske anden

                        Enhälligt hade känts igen

                        Två gånger, och det var inte förutsagt utan 

                        Det grep dem i lockarna med sin närvaro,

                        När guden plötsligt 

                        På sin snabba flykt blickade tillbaka mot dem,

                        Och de besvor honom  

                        Att han skulle stanna, som fasthållen med gyllene

                        Rep, genom att

                        Hålla varandra i händerna och kalla det onda vid namn – 

 

10                    Men när således den dör

                        Som Skönheten var mest

                        Fäst vid, att hans gestalt

                        Var som ett under och de himmelska hade pekat

                        Ut honom, och när, en evig gåta för varandra,

                        Inte heller de kan fatta

                        Varandra som hade upplevt samma minnen

                        Tillsammans, att det inte bara var sanden eller

                        Beteslanden som försvinner och templen som

                        Drabbas, när äran blir bortblåst 

                        Från halvguden och hans trogna

                        Och den Högste själv vänder

                        Sitt anlete bort 

                        Därför att inget

                        Odödligt finns kvar att se på himlen eller

                        På gröna jorden, vad är detta?

 

11                    Det är såningsmannens kast, när han 

                        Skyfflar vetet

                        Och kastar det upp i skyn, svängande över loggolvet.

                        Då faller agnarna framför hans fötter men

                        Långt bort kommer kornet

                        Och det är ingen skada skedd om något

                        Går till spillo och talets

                        Levande ljud dör bort,

                        Ty gudomligt verk liknar också vår gärning,

                        Den Högste vill inte allt på en gång. 

                        Visserligen för gruvan malm 

                        Och Etna glödande hartser,

                        Så jag hade nog rikedom

                        Att skapa en bild och likaså 

                        Skåda Kristus, så som han varit,

 

   12                 Men om någon hetsade upp sig själv

                        Under vägen då jag var värnlös och satte åt mig

                        Med dystra ord, att jag häpnade och tänkte 

                        Efterhärma Gudens bild, jag, en tjänare –

                        Synlig i sin vrede såg jag med en gång  

                        Himlens Herre, att jag inte skulle VARA något men

                        LÄRA mig. Milda är de, men det förhatligaste för dem   

                        Är falskheten, sålänge de härskar, och då gäller

                        Inget mänskligt längre bland människorna.

                        För det är inte de som råder, det är de

                        Odödligas öde och det förvandlar deras verk

                        Av sig självt, och det tar fort slut.

                        För när den himmelska triumffärden går högre,

                        Åkallas den Högstes triumferande son

                        Som Solens like av de starka.

 

13                    Ett lösenord, och här är sångens

                        Stav som vinkar nedåt,

                        För ingenting är simpelt. De döda väcker

                        Den upp, som ännu inte fångats

                        Av råheten. Men det är många 

                        Skygga ögon som väntar på

                        Att få skåda ljuset. De tål inte

                        Den skarpa ljusstrålen,

                        Fastän den gyllene tömmen inger dem mod.

                        Men när

                        Glömsk av världens

                        Svällande ögonbryn

                        Den stilla lysande kraften faller ur helig skrift,

                        Må de i glädje över nåden

                        Öva sig vid den stilla blicken.

 

14                    Och om de himmelska nu

                        Älskar mig så som jag tror,

                        Och Dig mycket mer

                        Då är det ett jag vet

                        Nämligen att Hans vilja,

                        Den evige Faderns, mest

                        Gäller Dig. Hans tecken står stilla

                        På den dundrande skyn. Och en står därunder

                        I hela sitt liv. Ty Kristus lever än.

                        Men hjältarna, alla hans söner

                        Har kommit till och Heliga skrifter

                        Om honom och blixten

                        Får sin förklaring av jordiska dåd.

                        En kapplöpning ohejdbar. Men Han är med. Ty sina verk

                        Har han alltid varit medveten om.

 

15                    För länge, alltför länge redan har

                        De himmelskas ära varit osynlig.

                        För de måste nästan styra fingrarna

                        Åt oss och snöpligt sliter en makt

                        Ifrån oss vårt hjärta.

                        Ty offer kräver vart och ett av de himmelska,

                        Och om ett blivit försummat

                        Har det aldrig fört gott med sig.

                        Vi har tjänat Moder Jord

                        Och har på sistone också tjänat solljuset,

                        Ovetande, medan Fadern

                        Som härskar över alla

                        Dock älskar mest, att vi är trogna

                        Den fasta bokstaven och det bestående blir rätt

                        Uttytt. Detta lyder tysk sång.

 

PATMOS

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer:

Dikten Patmos omfattar 15 strofer på 15 versrader vardera. Handskriften i Homburger Folioheft sid. 19–28 är tillägnad Dem Landgrafen von Homburg. En avskrift av renskriften överlämnades av vännen Sinclair i januari 1803 till lantgreven Friedrich V av Hessen-Homburg på dennes 55-årsdag.

Dikten blev tryckt i Seckendorfs Musenalmanach für das Jahr 1808 tillsammans med hymnerna Der Rhein och Andenken. Den utökade dedikationen i trycket: Dem Landgrafen von Hessen-Homburg kan möjligen sättas i samband med att grevskapet upphörde i september 1806. Den politiska innebörden eller vem som var ansvarig för ändringen går inte fastställa.  

Dikten är här tolkad efter Hölderlin-Gesellschaft (StA, Band 2, Seite 165)

 

Tidigare översättningar

Patmos har tidigare översatts i ädel tävlan av Bertil Malmberg (Idealet och livet: Klassisk diktning i översättning. Bonniers 1951) och Johannes Edfelt (Följeslagare. Dikttolkningar från sex decennier. AB 1989). Den nyaste tolkningen är av Aris Fioretos (Friedrich Hölderlin. Sånger. FiB:s Lyrikklubb 2002). Så här lyder första strofen i original:

Nah ist                                        

Und schwer zu fassen der Gott.     

Wo aber Gefahr ist, wächst                             

Das Rettende auch.                    

Im Finstern wohnen                    

Die Adler und furchtlos gehn                          

Die Söhne der Alpen über den Abgrund weg 

Auf leichtgebaueten Brüken.                        

Drum, da gehäuft sind rings                          

Die Gipfel der Zeit, und die Liebsten             

Nah wohnen, ermattend auf                         

Getrenntesten Bergen                 

So gieb unschuldig Wasser                          

O Fittige gieb uns, treuesten Sinns                              

Hinüberzugehen und wiederzukehren.

 

Ordförklaringar:

Strof 1           der Gott - ”guden” står i bestämd form.  Så även hos BM, medan JE och AF har ”Gud” som ger en kristen association

”Wo aber Gefahr ist” – ”men där fara är” står i obestämd form

”Det räddande”­ – auch lämnas oöversatt som onödigt

”auf leichtgebaueten Brüken”  enkelt, provisoriskt, tillfälligt uppförda broar, jämför Tankefantasins provisoriska hängbroar

”die Liebsten / Nah wohnen, ermattend auf/ Getrenntesten Bergen” – syftar på Hölderlins kärlek till Diotioma (Susette G.) som han fick lämna 1798. Dikten skrevs färdig efter hennes död sommaren 1802. Lägg också märke till relationen mellan ”Nah ist” och ”Nah wohnen” som båda är starkt betonade.

”So gieb unschuldig Wasser, / O Fittige gieb uns” – det är dityrambens åkallan och bör inte åtskiljas som hos AF

Lägg märke den koncisa utformningen på totalt 66 ord. Partiklarna (konjunktioner, prepositioner och adverb) är sammanlagt 16. De bär upp satsbyggnaden, som D E Sattler har påpekat, medan adjektiven är bundna till frasen eller huvudordet som de tillhör. Nyckelorden Nah – ­ ”nära” och schwer – ”svår” förekommer i tre sammanhang: guden, gapet över avgrunden (transformerade till antonymerna leicht och furchtlos) och den tragiska kärleken.

Liksom besvärjelserna bör de behandlas med respekt, dvs bokstavstroget och inte omskrivas. Så hos Malmberg som har 67 ord i strofen, Edfelt 66, medan Fioretos är mångordigare med 71. Hans översättning ”de älskade / bor i närheten, dignande, / avskurna från oss” är en omskrivning som vittnar om att han inte har förstått vem som åsyftas, ”dignande” ett lån från Johannes Edfelt.

Klangfärgen är en egenskap som är svårare att överföra. Den går från a-ljuden i den första hälften till ljusare (främre) i-ljud i den senare; från nah, fassen, aber, Gefahr, Adler, Alpen, Abgrund till  rings, Gipfel, Liebsten, gieb, Fittige, gieb, Sinns, hinüber, wieder.

Strof 3            ”Gasse” –  betecknar en trång gata mellan husen i en stad eller by men kan också stå oegentligt om andra trånga passager i betydelsen Felsenge, Schlucht, Klamm jämför ”durch diese enge Gasse muß er kommen” (Schiller). Vi har i sv. samma ursprungliga betydelse i ”gatt” (t ex Kattegatt) och ”gata”.

BM och AF skriver ”stråk”, JE ”stup”; själv har jag valt att översätta Gassen med ”klyftor”

Strof 4                ”Straße” – väg, stråt, farled (eng.street och strait)    

Strof 5                ”des Gottgeliebten, / des Sehers”­– den gudaälskade, / Siaren. Den lilla ön Patmos anses vara platsen för ”die Offenbarung Johannis” – Johannes’ uppenbarelse i NT.

Strof 10           die Weiden(rad 144) är korrekt betesmarker, så även hos BM och JE, medan AF har ”vidder” (die Weiten?)

Strof 12           ”Das Bild nachahmen möcht´ein Knecht –” Ordet Knecht förekommer i 1 Kor. i två betydelser. ”Werdet nicht der Menschen Knechte” – människornas träl (7,23) resp. ”Ich habe mich Jedermann zum Knecht gemacht” – allas tjänare (9,19). Till grundbetydelsen ”Knecht Gottes” – Guds tjänare i GT kan läggas NT Joh. 13,16 ”Tjänaren är inte mer än sin herre”.  Översättningarna ”dräng” och ”knekt” är inte tillämpliga.

VARA och LÄRA är mina versaler

Strof 13           ”den stilla blicken” – ett märkligt ställe som insinuerar en övning i ”nil admirari”

Strof 14           ”ein Wettlauf unaufhaltsam”  -  en kapplöpning ohejdbar har en nästan humoristisk anstrykning.  Jordiska illdåd följs av Jupiters-Kristus-Herrens blixtar. En parallell till Dante som i Komedin kallar Jesus för Juppiter

Strof 15           ”Dem folgt deutscher Gesang” – Detta lyder tysk sång.  Av de två grundbetydelserna ”följa [efter]” – intr.folgen, folgte, ist gefolgt resp. ”lyda, efterfölja” – tr.  folgen, folgte, hat gefolgt har Fioretos valt den förra, som ger slutraden fel innebörd: ”Så följer tysk sång”, medan BM och JE helt korrekt översätter: ”Detta följer tysk sång”, dvs den tyska diktningen.