
PATMOS
©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt
Patmos
Till Lantgreven av Homburg
1 Nära är
Och svår att fatta Guden.
Men där fara är, växer
Det räddande.
I mörkret bor
Örnarna och utan fruktan går
Alpens söner över avgrunden
På lätt byggda broar.
Därför, då tidens toppar
Hopas runtom och de käraste
Bor vanmäktiga, nära på
De mest skilda bergen,
O giv oss oskyldigt vatten,
Vingar giv oss, att i trognaste sinnet
Gå över och återvända igen.
2 Så talade jag. Då förde
Mig snabbare än tanken
Och så långt som jag aldrig
Hade tänkt mig en genius
Bort från det egna huset. Försjunkna
I halvdagern låg, då jag gick
Den lummiga skogen
Och de längtande bäckarna
I fädernebygden; aldrig hade jag sett dessa länder;
Men snart, i frisk glans,
Hemlighetsfullt blomstrade
I ett gyllene dis,
Snabbt framväxt
I kapp med solen,
Och med tusen doftande kullar
3 Asien framför mig. Bländad sökte jag
Efter något jag kände igen, för jag var ovan
Vid de breda klyftorna där
Den guldförande Paktolos
Vräker sig ner från Tmolusberget,
Där Taurus står och Messogis,
Och full av blommor trädgården,
En stilla eld; men högt upp
I ljuset den silvervita snön blommar;
Och murgrönan vittnar om
Odödligt liv där den växer urgammal
På otillgängliga väggar och
De högtidliga,
Gudabyggda palatsen bärs upp av
Levande pelare, cedrar och lagrar.
4 Brusande kring Asiens portar
Går dock både hit och dit
Tillräckligt med skugglösa farleder
På det osäkra havets yta,
Men skepparen vet var öarna finns.
Och då jag hörde
Att en av de näraliggande
Var Patmos,
Längtade jag efter
Att gå iland där och
Nalkas den mörka grottan.
För olik Cypern,
Den källrika, eller
Någon av de andra
Är inte Patmos storslagen,
5 Men gästvänlig
I sitt fattigare hus
Är hon ändå.
Och när en skeppsbruten, en som saknar
Hemlandet eller
Vännen som har gått bort
Nalkas henne som en
Främling, lyssnar hon gärna, och hennes barn,
Rösterna från den heta lunden,
Där sanden faller och åkern
Spricker upp, deras ljud
De hör honom och så ekar det kärleksfullt
Tillbaka av mannens klagan. Så skötte
Hon om den gudaälskade,
Siaren, som i sin saliga ungdom
6 Hade gått
Med den Högstes son, oskiljaktlig, för
Åskbäraren älskade enfalden
Hos lärjungen, och den aktsamme mannen
Såg noga på Gudens ansikte,
Då de vid vinstockens hemlighet
Satt samman i nattvardens stund
Och Herren i den stora själen uttalade döden
Lugnt anande och den sista kärleken, ty aldrig
Hade han nog med ord att säga om Godhet
På den tiden och till uppmuntran, då
Han såg hur vred världen var.
Ty allt är gott. Sedan dog han. Om detta vore
Mycket att säga. Och vännerna såg honom,
Den gladaste, blicka segrande ända in i slutet.
7 Ändå sörjde de, då det nu
Vart kväll, förundrade,
För det var stora avgöranden dessa män
Hyste i själen, men de älskade livet
Under solen och ville inte släppa
Vare sig Herrens anblick
Eller hemlandets. Djupt inbränt
Som elden i järnet var det och vid deras sida
Gick den älskades skugga.
Därför sände han Anden
Till dem, och nog skakade
Huset och Guds väder rullade
Mullrande från fjärran över
Deras anande huvuden då dödshjältarna
Tungsinta var församlade,
8 Nu, då han till avsked
Ännu en gång visade sig för dem.
För nu släckte den Konungslige
Solens dag och bröt
Spiran, den rättframt strålande,
Själv, gudomligt lidande.
Återkomma skulle den nämligen
I rättan tid. Inte hade det varit
Bra senare, och ett tvärt avbrott, svekfullt
Mot människoverket, och det blev en glädje
Hädanefter
Att vistas i den älskande natten och behålla
Vishetens avgrunder stadigt
I sin ofördärvade blick. Och det slår ut
Levande bilder också djupt inne i bergen,
9 Det är dock fruktansvärt hur Gud på sina håll
Skingrar det levande i det oändliga.
För redan att lämna
De dyra vännerna ur åsyn
Och gå långt bort i fjärran över bergen
Ensam, där den himmelske anden
Enhälligt hade känts igen
Två gånger, och det var inte förutsagt utan
Det grep dem i lockarna med sin närvaro,
När guden plötsligt
På sin snabba flykt blickade tillbaka mot dem,
Och de besvor honom
Att han skulle stanna, som fasthållen med gyllene
Rep, genom att
Hålla varandra i händerna och kalla det onda vid namn –
10 Men när således den dör
Som Skönheten var mest
Fäst vid, att hans gestalt
Var som ett under och de himmelska hade pekat
Ut honom, och när, en evig gåta för varandra,
Inte heller de kan fatta
Varandra som hade upplevt samma minnen
Tillsammans, att det inte bara var sanden eller
Beteslanden som försvinner och templen som
Drabbas, när äran blir bortblåst
Från halvguden och hans trogna
Och den Högste själv vänder
Sitt anlete bort
Därför att inget
Odödligt finns kvar att se på himlen eller
På gröna jorden, vad är detta?
11 Det är såningsmannens kast, när han
Skyfflar vetet
Och kastar det upp i skyn, svängande över loggolvet.
Då faller agnarna framför hans fötter men
Långt bort kommer kornet
Och det är ingen skada skedd om något
Går till spillo och talets
Levande ljud dör bort,
Ty gudomligt verk liknar också vår gärning,
Den Högste vill inte allt på en gång.
Visserligen för gruvan malm
Och Etna glödande hartser,
Så jag hade nog rikedom
Att skapa en bild och likaså
Skåda Kristus, så som han varit,
12 Men om någon hetsade upp sig själv
Under vägen då jag var värnlös och satte åt mig
Med dystra ord, att jag häpnade och tänkte
Efterhärma Gudens bild, jag, en tjänare –
Synlig i sin vrede såg jag med en gång
Himlens Herre, att jag inte skulle VARA något men
LÄRA mig. Milda är de, men det förhatligaste för dem
Är falskheten, sålänge de härskar, och då gäller
Inget mänskligt längre bland människorna.
För det är inte de som råder, det är de
Odödligas öde och det förvandlar deras verk
Av sig självt, och det tar fort slut.
För när den himmelska triumffärden går högre,
Åkallas den Högstes triumferande son
Som Solens like av de starka.
13 Ett lösenord, och här är sångens
Stav som vinkar nedåt,
För ingenting är simpelt. De döda väcker
Den upp, som ännu inte fångats
Av råheten. Men det är många
Skygga ögon som väntar på
Att få skåda ljuset. De tål inte
Den skarpa ljusstrålen,
Fastän den gyllene tömmen inger dem mod.
Men när
Glömsk av världens
Svällande ögonbryn
Den stilla lysande kraften faller ur helig skrift,
Må de i glädje över nåden
Öva sig vid den stilla blicken.
14 Och om de himmelska nu
Älskar mig så som jag tror,
Och Dig mycket mer
Då är det ett jag vet
Nämligen att Hans vilja,
Den evige Faderns, mest
Gäller Dig. Hans tecken står stilla
På den dundrande skyn. Och en står därunder
I hela sitt liv. Ty Kristus lever än.
Men hjältarna, alla hans söner
Har kommit till och Heliga skrifter
Om honom och blixten
Får sin förklaring av jordiska dåd.
En kapplöpning ohejdbar. Men Han är med. Ty sina verk
Har han alltid varit medveten om.
15 För länge, alltför länge redan har
De himmelskas ära varit osynlig.
För de måste nästan styra fingrarna
Åt oss och snöpligt sliter en makt
Ifrån oss vårt hjärta.
Ty offer kräver vart och ett av de himmelska,
Och om ett blivit försummat
Har det aldrig fört gott med sig.
Vi har tjänat Moder Jord
Och har på sistone också tjänat solljuset,
Ovetande, medan Fadern
Som härskar över alla
Dock älskar mest, att vi är trogna
Den fasta bokstaven och det bestående blir rätt
Uttytt. Detta lyder tysk sång.
PATMOS
Kommentarer och ordförklaringar
Kommentarer:
Dikten Patmos omfattar 15 strofer på 15 versrader vardera. Handskriften i Homburger Folioheft sid. 19–28 är tillägnad Dem Landgrafen von Homburg. En avskrift av renskriften överlämnades av vännen Sinclair i januari 1803 till lantgreven Friedrich V av Hessen-Homburg på dennes 55-årsdag.
Dikten blev tryckt i Seckendorfs Musenalmanach für das Jahr 1808 tillsammans med hymnerna Der Rhein och Andenken. Den utökade dedikationen i trycket: Dem Landgrafen von Hessen-Homburg kan möjligen sättas i samband med att grevskapet upphörde i september 1806. Den politiska innebörden eller vem som var ansvarig för ändringen går inte fastställa.
Dikten är här tolkad efter Hölderlin-Gesellschaft (StA, Band 2, Seite 165)
Tidigare översättningar
Patmos har tidigare översatts i ädel tävlan av Bertil Malmberg (Idealet och livet: Klassisk diktning i översättning. Bonniers 1951) och Johannes Edfelt (Följeslagare. Dikttolkningar från sex decennier. AB 1989). Den nyaste tolkningen är av Aris Fioretos (Friedrich Hölderlin. Sånger. FiB:s Lyrikklubb 2002). Så här lyder första strofen i original:
Nah ist
Und schwer zu fassen der Gott.
Wo aber Gefahr ist, wächst
Das Rettende auch.
Im Finstern wohnen
Die Adler und furchtlos gehn
Die Söhne der Alpen über den Abgrund weg
Auf leichtgebaueten Brüken.
Drum, da gehäuft sind rings
Die Gipfel der Zeit, und die Liebsten
Nah wohnen, ermattend auf
Getrenntesten Bergen
So gieb unschuldig Wasser
O Fittige gieb uns, treuesten Sinns
Hinüberzugehen und wiederzukehren.
Ordförklaringar:
Strof 1 der Gott - ”guden” står i bestämd form. Så även hos BM, medan JE och AF har ”Gud” som ger en kristen association
”Wo aber Gefahr ist” – ”men där fara är” står i obestämd form
”Det räddande” – auch lämnas oöversatt som onödigt
”auf leichtgebaueten Brüken” enkelt, provisoriskt, tillfälligt uppförda broar, jämför Tankefantasins provisoriska hängbroar
”die Liebsten / Nah wohnen, ermattend auf/ Getrenntesten Bergen” – syftar på Hölderlins kärlek till Diotioma (Susette G.) som han fick lämna 1798. Dikten skrevs färdig efter hennes död sommaren 1802. Lägg också märke till relationen mellan ”Nah ist” och ”Nah wohnen” som båda är starkt betonade.
”So gieb unschuldig Wasser, / O Fittige gieb uns” – det är dityrambens åkallan och bör inte åtskiljas som hos AF
Lägg märke den koncisa utformningen på totalt 66 ord. Partiklarna (konjunktioner, prepositioner och adverb) är sammanlagt 16. De bär upp satsbyggnaden, som D E Sattler har påpekat, medan adjektiven är bundna till frasen eller huvudordet som de tillhör. Nyckelorden Nah – ”nära” och schwer – ”svår” förekommer i tre sammanhang: guden, gapet över avgrunden (transformerade till antonymerna leicht och furchtlos) och den tragiska kärleken.
Liksom besvärjelserna bör de behandlas med respekt, dvs bokstavstroget och inte omskrivas. Så hos Malmberg som har 67 ord i strofen, Edfelt 66, medan Fioretos är mångordigare med 71. Hans översättning ”de älskade / bor i närheten, dignande, / avskurna från oss” är en omskrivning som vittnar om att han inte har förstått vem som åsyftas, ”dignande” ett lån från Johannes Edfelt.
Klangfärgen är en egenskap som är svårare att överföra. Den går från a-ljuden i den första hälften till ljusare (främre) i-ljud i den senare; från nah, fassen, aber, Gefahr, Adler, Alpen, Abgrund till rings, Gipfel, Liebsten, gieb, Fittige, gieb, Sinns, hinüber, wieder.
Strof 3 ”Gasse” – betecknar en trång gata mellan husen i en stad eller by men kan också stå oegentligt om andra trånga passager i betydelsen Felsenge, Schlucht, Klamm jämför ”durch diese enge Gasse muß er kommen” (Schiller). Vi har i sv. samma ursprungliga betydelse i ”gatt” (t ex Kattegatt) och ”gata”.
BM och AF skriver ”stråk”, JE ”stup”; själv har jag valt att översätta Gassen med ”klyftor”
Strof 4 ”Straße” – väg, stråt, farled (eng.street och strait)
Strof 5 ”des Gottgeliebten, / des Sehers”– den gudaälskade, / Siaren. Den lilla ön Patmos anses vara platsen för ”die Offenbarung Johannis” – Johannes’ uppenbarelse i NT.
Strof 10 die Weiden(rad 144) är korrekt betesmarker, så även hos BM och JE, medan AF har ”vidder” (die Weiten?)
Strof 12 ”Das Bild nachahmen möcht´ein Knecht –” Ordet Knecht förekommer i 1 Kor. i två betydelser. ”Werdet nicht der Menschen Knechte” – människornas träl (7,23) resp. ”Ich habe mich Jedermann zum Knecht gemacht” – allas tjänare (9,19). Till grundbetydelsen ”Knecht Gottes” – Guds tjänare i GT kan läggas NT Joh. 13,16 ”Tjänaren är inte mer än sin herre”. Översättningarna ”dräng” och ”knekt” är inte tillämpliga.
VARA och LÄRA är mina versaler
Strof 13 ”den stilla blicken” – ett märkligt ställe som insinuerar en övning i ”nil admirari”
Strof 14 ”ein Wettlauf unaufhaltsam” - en kapplöpning ohejdbar har en nästan humoristisk anstrykning. Jordiska illdåd följs av Jupiters-Kristus-Herrens blixtar. En parallell till Dante som i Komedin kallar Jesus för Juppiter
Strof 15 ”Dem folgt deutscher Gesang” – Detta lyder tysk sång. Av de två grundbetydelserna ”följa [efter]” – intr.folgen, folgte, ist gefolgt resp. ”lyda, efterfölja” – tr. folgen, folgte, hat gefolgt har Fioretos valt den förra, som ger slutraden fel innebörd: ”Så följer tysk sång”, medan BM och JE helt korrekt översätter: ”Detta följer tysk sång”, dvs den tyska diktningen.