
AN DIE MADONNA
©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt
TILL MADONNAN
< 1 >
15
< 2 >
20
30
< 3 >
40
< 4 >
50
60
< 5 >
70
< 6 >
80
90
< 7 >
100
< 8 >
110
< 9 > 120
130
< 10 >
140
< 11 > 150
160
< 12 >
170
< 13 >
180
< 14 >
190
< 15 > 200
210
|
|
Mycket har jag lidit För dig och din sons skull O Madonna, Sedan jag hörde om honom I blida ungdomen; För inte blott siaren ensam, Också de tjänande står under Ett öde. Ty eftersom jag – –
Och mången sång som jag För den högste, Fadern, Varit besluten att sjunga, Förtärde svårmodet mig.
Ändå, du Himmelska, ändå vill jag Hylla dig, och ingen skall Förebrå mig för talets skönhet På modersmålet, Under det att jag ensam går Ut på fältet, där liljan Växer vilt, utan fruktan, Till det oåtkomliga, Urgamla lövvalvet i skogen Bakhållet för de himmelska. Västerlandet,
och över människorna Härskade, i stället för andra gudar, hon Den allt förglömmande Kärleken.
För det var då det skulle börja När
Fött i ditt sköte Blev Jesusbarnet och för hans skull Väninnans son, Johannes kallad Av sin stumme far, den Djärve Som blev given Att uttyda Tungans makt.
Och folkens fruktan och Dånet och Herrens nedstörtande vatten.
För lagar är goda, men Som draktänder, skär de Och dödar det levande, när de vässas i vrede Av gemene man eller en kung.
Men jämnmod var givet Åt de av guden mest älskade. Sedan dog dessa. De båda, så såg också Du gud sörjande dem dö i din starka själ. Och sitter därför – –
och om in en julnatt I framtiden någon minns och bär omsorg Om de sorglöst sovande, De friskt uppblomstrande barnen, Kommer du leende och frågar vad han, då du Är hans drottning, hade att frukta.
För inget kan få dig att Missunna barnen sin uppväxt För du har alltid tyckt om
När sönerna är större Än deras moder. Och det kommer aldrig att tilltala dig Om i återblicken Ett äldre barn hånar det yngre. Vem tänker inte gärna på De kära fäderna och berättar Om deras bedrifter.
men när våghalsigt skedde Och otacksamma har Väckt förargelse Alltför gärna blickar Då till himlen Och skygg att agera Oändlig ånger och så hatar barnen det gamla.
Beskydda därför, Du Himmelska, dessa De unga plantorna och när Nordan kommer eller giftig dagg blåser eller Torkan varar alltför länge Och när de yppigt blomstrande Fallar för lien, Den alltför vassa, giv då förnyad växt. Och att aldrig bara, På mångahanda vis, i svaga grenar, Kraften må fresta mig Att förslösa det friska släktet men vara stark Att välja det bästa ur mångfalden.
Icke-vara, det är det onda. Det måste Ett barn gripa tag i Som örnen sitt byte. De andra också. Så att de inte Förvirrar amman som Föder dagen, Med sina falska ord Om hembygden och hån över det svåra Medan de ändlöst sitter i Moderns knä. Stor är nämligen Den som de ärver rikedomen ifrån. Han –
Framför allt må man skona Vildmarken, den gudomligt byggda I den rena lagens anda, varifrån Barnen har fått den Av guden, de som lustvandrar under Klipporna där hedar blommar i purpur Och mörka källor
Åt dig, o jungfru Maria, och Åt Sonen, men också åt de andra På det att, liksom av knektar, Gudarna Med våld icke tar tillbaka det som är Deras.
Men vid gränserna, där Benberget står, som det kallas I dag, men på det gamla språket heter Det Ossa, Teutoburgen är Också där, och fullt av andligt sprudlande vatten Landet omkring, där De himmelska alla [har byggt] Tempel åt sig
En hantverkare
Men åt oss, vi som Så att
Och inte vara alltför rädd för rädslan! För inte du ljuva
men det finns Ett dystert släkte som varken vill höra på en halvgud Eller då ett himmelskt visar sig bland oss dödliga Eller i böljorna, gestaltlöst, eller hedra den Renes Anlete, den nära, Allnärvarande Gudens.
Men när oheliga redan i mängd och fräckt
Vad rör de dig, Den Rene, o sång, jag är Förvisso dödlig, men du Går andra vägar, förgäves Skall avund söka hindra dig.
När sedan i kommande tider Du möter en människa som är god Så hälsa henne, och hon tänker Hur våra dagar nog varit Fulla av lycka, fulla av lidanden. Så gå från den ena till nästa.
Men en sak till måste Sägas. För det var Nästan för plötsligt Denna lycka unnades mig,
Denna ensamma, att jag utan att fatta Min rikedom Nästan hade vänt mig till skuggorna, Eftersom du gav Oss dödliga Gudagestalt på försök, Varför slösa ord? så tyckte jag, För tala är förhatligt för den Som sparar på livets låga som ger näring åt hjärtat. I gamla tider tolkade visserligen De himmelska, alldeles själva, hur de Tog emot kraften från gudarna.
Men vi tvingar fram den Av olyckan och lyfter fanorna För segerguden, befriaren, och det är också därför Som du har sänt oss gåtor. Heliga är de, De glänsande, men när de himmelska Påstås vara vardagliga och undret Simpelt, när nämligen Titaniska furstar som ett rov griper Moderns gåvor, hjälper henne en högre makt. Ännu är inte Tiden inne . Ännu är de Obundna. Gudarnas verk berör inte de oengagerade. Då får de räkna Med Delphi. |
AN DIE MADONA … – TILL MADONNAN …
Kommentarer och ordförklaringar
Kommentarer:
Två handskrifter är bevarade: stroferna 1 – 7 i Homburger Folioheft ss. 63 – 66 och stroferna 7 – 15 på ett dubbelark utanför foliohäftet. Handskriften saknar titel.
Uffhausen (HBG 1988) drar av manuskripten slutsatsen att diktutkastet skrevs ner sommaren 1805 och anger som en tänkbar anledning årsdagen av Susette Gontards död den 22 juli 1802.
Översättningen följer den triadiska uppbyggnaden med 15 strofer i Uffhausens tolkning. Ordalydelsen är dock i vissa avseenden, som t.ex. i slutraderna 209-214, korrigerad efter D E Sattlers kritiska analys av manuset i Frankfurter Ausgabe (FHA 7-8), Gesänge I–II, Stroemfeld/Roter Stern 2000.
Dikten (An die Madonna) står mitt i det religiösa, psykologiska och historiska spänningsfältet.
Hölderlin hade studerat filosofi och teologi vid Tübinger Stift som var den württembergska evangeliska statskyrkans prästseminarium vid universitetet i Tübingen. Schelling och Hegel var hans rumskamrater, det var en kungsväg för unga intellektuella. Risken var att han kunde bli tvungen att ta prästtjänst vilket var moderns förhoppning.. Klopstocks diktning med dess höga tonfall och Herders litteratur- och historiesyn – riktade dock hans inlevelse in på andra länders skiftande nationalkulturer och deras förändringar.
Den franska revolutionen 1789 väckte stora republikanska förhoppningar. Men de kom alltmer på skam efter 1792 års terreur, Napoleons statskupp 1799 då han blev ensam diktator och kejsarkröning 1804. Württemberg som bildades som ett lydrike med franskt stöd slukade också det fria grevskapet Homburg.-Hessen, där han till sist hade fått tjänst som bibliotekarie vid hovet. Småskaligheten hade ju också varit en bidragande förutsättning för den oerhörda blomstringen i det tyska kulturlivet före nationalstatens enande.
George Steiner, den engelskspråkige litteraturvetaren av europeisk-judisk börd som är en stor älskare av den klassiska tyska litteraturen och tankevärlden, framhöll också detta starkt i ”Språket och tystnaden” (Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. W&W 1971) när han skriver: ”Luthers, Goethes, Schillers, Kleists, Heines och delvis Nietzsches poetiska geni ligger före den tyska nationens upprättande i tiden. Den tyska prosans och poesins mästare var människor som inte var fångna i det preussisktyska nationalmedvetandets dynamik [– –]. De var som Goethe medborgare i Europa och levde i furstestater som var för obetydliga för att frammana känslor av nationalism. Eller också skrev de som Heine och Nietzsche från platser utanför Tyskland. Och detta har gällt den främsta tyska litteraturen ända in i senare tid. Kafka skrev i Prag, Rilke i Prag, Paris och Duino.” (s. 36)
Dikten framstår då som en besvärjelse om en bättre värld, med Maria som en förbindelselänk mellan jorden och de himmelska makterna.. Men skalden är ingen handlingens man. Symptomiskt vänder sig slutraderna till oraklet i Delfi som ett sista hopp.
Den personliga förlusten av hans älskade Susette Goddard, som Hölderlin upplevde så smärtsamt samtidigt, ger emellertid också anledning till en psykologisk tolkning. Som en vägvisare kan Jungs anima stå, där fyra stadier kan iakttas – från Eva-gestalten med dess instinktiva och biologiska relationer, över det andra stadiet som kan ses som Diotima eller Fausts Helena till det tredje som lyfter upp kärleken (eros) till en förandligad nivå, så som jungfru Maria gör. Det fjärde stadiet är den rene visheten, dit t.ex. Atena räknas i den grekiska mytologin.
Tonsättningar:
Gerhard Rühm (f. 1930). För sopran och kammarorkester (1958)
Hans Zander (f. 1936) . För stråkkvartett och recitatör (1979. Premiär 1980)
Karl Michael Komma (1913). För sopran och piano (1987)
Ordförklaringar:
(1)
”Viel hab ich gelitten” – till de lidande kan också räknas de mystiker och messianska företrädare som fördömdes av kyrkan under århundradena
(2)
21 ”wo wild die Lilie wächst”. Liljor och rosor är välkomsthälsningen i de syriska klostren, varvid svärdsliljan, en irisart, anses som den egentliga bibliska ”liljan”. Se även ”madonnalilja” lilium candidum.
Andra förstår under liljorna ”på hedmarken” (Jes. 35,1, Matt. 6,28, Luk. 12,27) de sippor anemone coronaria som täcker de syriska markerna med sin färgprakt (Bibl. Handwörterbuch. Calw & Stuttgart. 1885).
Möjligen också Böhmeinspirerad.
(2)
26 ”das Abendland” (västerlandet, occidenten) är motsatsen till ”das Morgenland” (österlandet, orienten)
(3)
”der kühne” – den djärve, modige. Epitetet syftar på på tillnamnet ”Boanerges” – åsksöner som Jesus gav åt bröderna Jakob och Johannes som båda var Sebedeus´söner.
(4)
”Ein Geringer oder ein König” syftar enligt Michael Hamburger på Herodes som lät avrätta Joh. Döparen, och de ansvariga för Kristi död, men också på Kreon vars lagar, i ”Antigone”, stred mot himlens oskrivna lagar.
I den svenska bibeln översätts ”die Geringen” vanligen med de arma, de fattiga, de små
(10)
”geistigen Wassers” – andligt eller sprudlande. Enligt MH syftar FH på mineralvattnen i Bad Driburg i Westfalen där han vistades under år 1796. Jag behåller båda tolkningar.
Slutraderna 209 – 214 lyder i original:
Nicht ist es aber
Die Zeit. Noch sind sie
Unangebunden.
Göttliches trifft untheilnehmende nicht.
Dann mögen sie rechnen
Mit Delphi.