< 1 >

15

< 2 >

20

30

< 3 >

40

< 4 >

50

60

< 5 >

70

< 6 >

80

90

< 7 >

100

< 8 >

110

< 9 >

120

130

< 10 >

140

< 11 >

150

160

< 12 >

170

< 13 >

180

< 14 >

190

< 15 > 200

210

Mycket har jag lidit

För dig och din sons skull   

O Madonna,

Sedan jag hörde om honom

I blida ungdomen;

För inte blott siaren ensam,

Också de tjänande står under  

Ett öde. Ty eftersom jag – –

Och mången sång som jag                  

För den högste, Fadern, 

Varit besluten att sjunga,

Förtärde svårmodet mig.

Ändå, du Himmelska, ändå vill jag  

Hylla dig, och ingen skall

Förebrå mig för talets skönhet

På modersmålet,

Under det att jag ensam går

Ut på fältet, där liljan

Växer vilt, utan fruktan,                   

Till det oåtkomliga,

Urgamla lövvalvet i skogen

Bakhållet för de himmelska.

                   Västerlandet,

                                          och över människorna

Härskade, i stället för andra gudar, hon

Den allt förglömmande Kärleken.    

För det var då det skulle börja

När

Fött i ditt sköte

Blev Jesusbarnet och för hans skull

Väninnans son, Johannes kallad     

Av sin stumme far, den Djärve

Som blev given

Att uttyda

Tungans makt.

Och folkens fruktan och

Dånet och

Herrens nedstörtande vatten.

För lagar är goda, men

Som draktänder, skär de 

Och dödar det levande, när de vässas i vrede

Av gemene man eller en kung.

Men jämnmod var givet

Åt de av guden mest älskade. Sedan dog dessa.

De båda,                          så såg också

Du gud sörjande dem dö i din starka själ.

Och sitter därför – –

                                           och om in en julnatt

I framtiden någon minns och bär omsorg

Om de sorglöst sovande,

De friskt uppblomstrande barnen,

Kommer du leende och frågar vad han, då du        

Är hans drottning, hade att frukta.

För inget kan få dig att

Missunna barnen sin uppväxt

För du har alltid tyckt om

När sönerna är större

Än deras moder. Och det kommer aldrig att tilltala dig

Om i återblicken

Ett äldre barn hånar det yngre.

Vem tänker inte gärna på

De kära fäderna och berättar

Om deras bedrifter.

                   men när våghalsigt skedde

Och otacksamma har

Väckt                                                 förargelse    

Alltför gärna blickar

Då                                    till himlen

Och skygg att agera                                                  

Oändlig ånger och så hatar barnen det gamla.

Beskydda därför,

Du Himmelska, dessa

De unga plantorna och när

Nordan kommer eller giftig dagg blåser eller

Torkan varar alltför länge

Och när de yppigt blomstrande

Fallar för lien,

Den alltför vassa, giv då förnyad växt.

Och att aldrig bara,

På mångahanda vis, i svaga grenar,

Kraften må fresta mig

Att förslösa det friska släktet men vara stark

Att välja det bästa ur mångfalden.

Icke-vara, det är det onda. Det måste

Ett barn gripa tag i

Som örnen sitt byte.

De andra också. Så att de inte 

Förvirrar amman som

Föder dagen,

Med sina falska ord

Om hembygden och hån över det svåra

Medan de ändlöst sitter i 

Moderns knä. Stor är nämligen

Den som de ärver rikedomen ifrån.

Han –  

Framför allt må man skona

Vildmarken, den gudomligt byggda

I den rena lagens anda, varifrån

Barnen har fått den      

Av guden, de som lustvandrar under

Klipporna där hedar blommar i purpur

Och mörka källor

Åt dig, o jungfru Maria, och

Åt Sonen, men också åt de andra

På det att, liksom av knektar, Gudarna

Med våld icke tar tillbaka det som är

Deras.

Men vid gränserna, där

Benberget står, som det kallas

I dag, men på det gamla språket heter  

Det Ossa, Teutoburgen är  

Också där, och fullt av andligt sprudlande vatten

Landet omkring, där

De himmelska alla

[har byggt] Tempel åt sig    

En hantverkare

Men åt oss, vi som

Så att

Och inte vara alltför rädd för rädslan!   

För inte du ljuva

                                       men det finns

Ett dystert släkte som varken vill höra på en halvgud

Eller då ett himmelskt visar sig bland oss dödliga 

Eller i böljorna, gestaltlöst, eller hedra den Renes

Anlete, den nära,

Allnärvarande Gudens.

Men när oheliga redan

                     i mängd                        och fräckt

Vad rör de dig,

Den Rene, o sång, jag är     

Förvisso dödlig, men du

Går andra vägar, förgäves

Skall avund söka hindra dig.

När sedan i kommande tider

Du möter en människa som är god

Så hälsa henne, och hon tänker

Hur våra dagar nog varit

Fulla av lycka, fulla av lidanden.

Så gå från den ena till nästa.

Men en sak till måste 

Sägas. För det var 

Nästan för plötsligt

Denna lycka unnades mig,

Denna ensamma, att jag utan att fatta

Min rikedom

Nästan hade vänt mig till skuggorna,

Eftersom du gav

Oss dödliga

Gudagestalt på försök,

Varför slösa ord? så tyckte jag,

För tala är förhatligt för den   

Som sparar på livets låga som ger näring åt hjärtat.

I gamla tider tolkade visserligen 

De himmelska, alldeles själva, hur de

Tog emot kraften från gudarna.

Men vi tvingar fram den

Av olyckan och lyfter fanorna

För segerguden, befriaren, och det är också därför  

Som du har sänt oss gåtor. Heliga är de,

De glänsande, men när de himmelska

Påstås vara vardagliga och undret

Simpelt, när nämligen

Titaniska furstar som ett rov griper

Moderns gåvor, hjälper henne en högre makt.

Ännu är inte

Tiden inne . Ännu är de

Obundna.

Gudarnas verk berör inte de oengagerade.

Då får de räkna

Med Delphi.