WIE WENN AM FEIERTAGE …

©Tolkning och kommentarer av Erich Schwandt

Den ofullbordade dikten är den första av Hölderlins sena ”pindariska”  hymner. Efter avbrottet följer omedelbart tre fragment som i utkastet kallas Rosen, Svanen och Hjorten. Rosen och Svanen leder vidare till den dikt som i tryck kallas Hälften av livet, en titel som dock inte är belagd i något ms.   Hjorten –  Der Hirsch eller Im Walde – har länge varit känd som fristående prosadikt. Dietrich Uffhausen anser den vara utkastet till den saknade nionde strofen i hymnen som är triadiskt uppbyggd.

Efter den kommenterade översätttningen av Wie wenn am Feiertage … följer Hjorten (Im Walde) med kommentarer samt de både fragmenten Rosen och Svanen.  

SOM DÅ PÅ VILODAGEN …

                      < 1 >

       Som då på vilodagen, för att se på fälten

       En lantman går om morgonen, när

       Svalkande blixtar fallit hela tiden

       Ur nattens hetta och fjärran ännu åskan mullrar,

       Floden återgår till sina bräddar

       Och marken grönskar friskt

       Och av himlens vederkvickande regn

       Vinstocken dryper och glänsande

9     I det stilla solskenet står dungens träd:

                      < 2 >

       Så står de under gynnsam väderlek                                       

       De som ingen mästare allena men underbart                         

       Alltid närvarande med lätta famntag

       Den mäktiga, gudomligt sköna Naturen fostrar.

       Och om hon synes sova vissa tider om året

       På himlen, under växterna eller bland folken

       Så sörjer diktarnas uppenbarelser också,                                

       De tycks vara ensamma, men alltid anande.                       

       Ty anande vilar hon också själv.

                      < 3 >            

       Men nu dagas det! Jag stod och såg det komma,

       Och det jag såg, det Heliga må bli mitt ord.

       Ty hon, hon själv, som äldre är än tidevarven

       Och över gudarna i Västerland och Orienten,

       Naturen har nu vaknat upp med vapenklang,

       Och högt från etern till avgrunden ner,

       Ur heligt kaos född av fasta lagar, liksom förr,

       Föds en ny skaparanda,                                                            

27   Den allsmäktiga åter.

                      < 4 >

       Och som elden glimmar i mannens öga,                                

       Vid höga planers utkast, så har 

       På nytt vid dessa tecken, dessa dåd i världen 

       En eld nu blivit tänd i diktarsjälen. 

       Och det som förut hade hänt men knappt blev upplevt,

       Är uppenbart först nu,

       Och de som leende har brukat våra åkrar

       I tjänares gestalt, de är igenkända,                                          

36   De livgivande, Gudarnas krafter.

                      < 5 >

       Vill du veta var? sången bär deras glöd

       Som växer ur dagssolens varma jord

       Och ur vindarna, de i luften och andra

       Som bättre förberedda i tidens djup,

       Och rikare för oss att tolka och förnimma,

       Vandrar mellan himmel och jord, och ibland folken

       Finns den gemensamma andans tankar  

45   Som äntligen slår rot i diktarns själ,

                      < 6 >

       Så att den snabbt berörd, oändligheten

       Känner den sedan länge, börjar bävande  

       Att minnas och, tänd av helig stråle, lyckas

       Alstra frukten född i kärlek, gudarnas och människornas verk

       Sången, så att den vittnar om båda.

       Så slog, som dikten säger, när hon ville se

       Guden i hans synliga gestalt, dennes blixt i Semeles hus.          

       Och askan av den gudomligt drabbade

54   Födde åskans frukt, den helige Bacchus.

                      < 7 >

       Och därför dricker den himmelska elden 

       Nu jordens söner utan risk.                                                     

       Men oss, ni diktarbröder! bjuder plikten 

       Att stående med blottat huvud under Gudens åska,

       Fatta Faderns blixt direkt med egen hand

       Och lämna den i diktens dräkt

       Åt folket som en himmelsk gåva.

       För blott med rena hjärtan,

63   Som barn i sinnet, är våra händer utan skuld,

                      < 8 >

       Då blir det inte bränt av Faderns strål, den rena

       Och djupt förfärat, medlidande i den Starkares

       Lidanden, förblir i stormarna som vräker ner från höjden

       Då Guden närmar sig, vårt hjärta ändå fast.

       Dock ve mig! när från – – –

70   Ve mig!

       – – –  om jag likväl säger

       Jag hade nalkats för att se de Himmelska,      

       Dem själva, då kastar de mig djupt ner bland de levande,

       Den falske prästen, i mörkret, så att jag

       För de läraktiga må sjunga den varnande sången.

77   Där  ­– – –

 

WIE WENN AM FEIERTAGE …  /   SOM DÅ PÅ VILODAGEN …

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer:

”Wie wenn am Feiertage …  skrevs mellan 1799 och mitten av 1800.

I dikten försöker Hölderlin avspegla diktarens uppgift. Det sker i tre steg – förkunnelse, lovprisning (där Bacchus födelse och diktarens inspiration sätts i analogi) och varning.

Om diktarna har ett rent hjärta kan de stå med blottat huvud omedelbart under Guds åskväder och förmedla  den gudomliga sången till människorna så att de utan risk kan ta emot den himmelska elden. Om diktaren förhäver sig, om hans hjärta inte är rent, måste sången misslyckas. Renheten i tänkandet är ett problem som Hölderlin återkommer till gång på gång.

Så måste också utropet ”Weh mir!”  tolkas som  bristningspunkt om man ser dikten som ett ofullbordat fragment. 

 

Ordförklaringar:

Strof

1

tönet (struket i ms: hallet) der Donner – franska revolutionen

2

So stehn sie –  de = diktarna

kein Meister = inga diktkonstens regler

der Dichter Angesicht –  uttryck, uppenbarelse = deras verk

3                   

etern = himlen

mit Waffenklang – kan syfta på Napoleons seger vid Marengo i juni 1800 som en vändpunkt ”eines neuen nachchristlichen Äons” – till ett nytt efterkristet tidevarv (Uffhausen HBG 1988)

4

dem Manne – förmodligen Napoleon. Detta upphöjande av stora gestalter som ”räddare i nöden” – han har tidigare som protestant också hyllat Gustaf II Adolf (den ”fete clownen”  så som Hermann Hesse såg honom från sitt håll) – gav 130 år senare nazisterna vatten på deras kvarn. Jag föredrar att läsa det trohjärtat, Han skulle snart bli besviken.

in Knechtsgestalt, hette i den svenska bibelöversättningen (Fil. 2:7) förr:”i tjänare-skepnad” eller ”skepelse” (1853), numera ”gestalt”

Die Allebendigen, die Kräfte der Götter – gudarnas levande avbilder, Kristus, Dionysos, Herkules som personifikationer av en kristen-hednisk sammanjämkning.

5

des gemeinsamen Geistes Gedanken ­– denna vision om diktarens yrke i en global gemenskap återkommer Hölderlin till i flera sammanhang, bland annat i det filosofiska utkastet som börjar med orden: ”Wenn einmal der Dichter des Geistes mächtig …” (i Stuttgarter Folioheft) där han beskriver die ”ursprünglichste” Forderung des Geistes” som  ”die Gemeinschaft und (das) einige Zugleichseyn aller Teile”.

6

Semeles Haus –Se´mele (grek. Seme´le), var i grekisk myt dotter till kung Kadmos av Thebe. S. bad sin älskare Zeus att visa sig för henne i sin gudomliga gestalt men blev då förbränd av dennes blixt. Zeus räddade barnet, Dionysos – den heiligen Bacchus –, ”ur moderns liv och gömde det i sitt ena lår, varur det föddes” (NE). 

Se även Ovidius´ "Metamorfoser".

7

himmlisches Feuer – vinet och dikten

Till toppen

DER HIRSCH

(= IM WALDE …)   

I manuskriptet till Wie wenn am Feiertage … följer direkt efter avbrottet

”Dort – ­– –”  först överskrifterna: Die letzte Stunde. / Im Walde och omedelbart därefter tre dikter: till vänster”Die Rose.”, i mitten ”Die Schwäne.” och till höger ”Der Hirsch”.

Dietrich Uffhausen anser Der Hirsch vara utkastet till den saknade nionde strofen i Wie wenn am Feiertage …  Den metriska rekonstruktionen i HBG (1989) är dock hypotetisk. Översättningen följer därför i stället den gängse prosaversionen. Den bygger på D E Sattlers Frankfurter Ausgabe (FHA 7-8. 2000) sid 108-109 resp. 560.

HJORTEN  

(= I SKOGEN …)

Du ädla vilt.

Men människan bor i hyddor och sveper sig i blygsamhetens dräkt, ty innerligare är också aktsammare, så att hon bevarar sin själ som prästinnan bevarar den himmelska elden, detta är hennes förstånd. Och därför har det fria valet och högre makt att synda och fullborda givits åt henne, den gudaliknande, och den farligaste av klenoder, det människan givna språket, så att hon skapande, krossande och i sin självförintelse återvänder till den evigt levande Härskarinnan och Modern, för att vittna om vad hon ärvt och lärt av henne, det mest gudomliga, den allt upprätthållande Kärleken.

 

DER HIRSCH – HJORTEN

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer:

Dikten ”Hjorten  ( I skogen)” knyter till det yttre den gamla myten om mötet med hjorten som ett heligt djur, medan det inre budskapet är en uppgörelse om språket och diktaryrket.       

Motsatsparet hjorten och människan berörs också i romanen ”Hyperion”  vars andra del kommit ut på hösten samma år, alltså 1799. Där skriver Hyperion till Diotima (på s. 123 i Gösta Oswalds översättning):

” Människan kan ej förneka, att hon en gång var lycklig som hjorten i skogen, och ännu efter otaliga år så brinner inom oss svagt en längtan efter de urtida dagar då envar genomströvade jorden som en gud, innan jag vet inte vad gjort människan tam, då ännu, i stället för murar och dött trä, världens själ, den heliga luften, allestädes omgav henne.”

Människans språk är ett tema som Friedrich Hölderlin ofta återkommer till. Det är detta förhållande som hans sena, växande berömmelse grundar sig på. Så har Stéphane Mallarmé, den franske poeten i hans efterföljd, ägnat hela sitt skapande åt en kamp om poésie pure – ett återvändande till språkets magiska ursprung. Paul Célan har tagit upp den fulla räckvidden av den problematiken i sin lyrik.

Konflikten mellan motsättningarna som han genomlöper i sin excentriska bana och som är en nödvändig asymmetri för hans skapande filosofi, rymmer också, som Birgitta Holm skriver i sitt efterord till Hyperion ” det berövade barnets vrede”.  Nu randas trevandets då ”Hölderlin går in i det fragmenterade skapandet”, skriver hon och citerar ”Sokrates tid” , i Erik Blombergs översättning: ”O i namnet av / kallar jag dig / forntida daimon åter hit ned / eller / sänd oss / en hjälte / eller / visheten”.

 

Tidigare översättningar

Im Walde har tidigare översatts av Erik Blomberg, utan titel och med överskriften ”MEN I HYDDOR LEVER MÄNNISKAN …”  (Jorderingen. S. 31, Norstedt. 1954)

Till engelska av Michael Hamburger med titeln IN THE FOREST  (F.H.Poems & Fragments. Anvil. 3u 1994, sid. 616)

 

Ordförklaringar:

die Willkür – skapandets villkor, subjektiviteten i hans språk som inte låter sig tystas. Jag översätter – ”det fria valet”, Blomberg ­– ”godtycket”.

die Liebe ­– kärleken, som Hölderlin även kallar ”Naturen” på andra ställen.

 

Till toppen

DIE ROSE / DIE SCHWÄNE 

De båda fragmenten Die Rose. och Die Schwäne. som här följer är förstadier till dikten  Hälfte des Lebens.

ROSEN du ljuva syster! Ve mig! Var finner jag, då det är vinter Blommorna, för att binda kransar åt de himmelska Det skulle vara, som om jag hade glömt det gudomliga, Som om Livsandan hade vikit ifrån mig,; Om jag för de himmelska sökte efter kärlekstecknen Blommorna i det kala fältet och inte hittade dig.

SVANARNA   Och druckna av Kyssar sänker ni ert huvud i det heligt nyktra svala          vattnet

DIE ROSE / DIE SCHWÄNE    –    ROSEN / SVANARNA

Kommentarer

Med det tredje ”Weh mir!” förvandlas bristningspunkten i hymnen till en ”kristallisationspunkt” som leder vidare till den mästerliga Hälfte des Lebens

som trycktes i sviten ”Nachtgesänge” 1804-5.

I denna dikt – Hälften av livet, magistralt översatt av Erik Blomberg – når Hölderlin fram till den nakna gestaltning han sökte men inte inte vågade uttrycka i Wie wenn am Feiertage … – utanför det gängse schemat som går från det naiva över det idealistiska och heroiska tillbaka till det naiva.

Det är lätt att förväxla det lyriska jaget med diktarens eget. Således har Hälfte des Lebens ofta tolkats som ett förebud till Hölderlins eget öde. Dikten är dock  ett collage, där inte bara de ovanstående dikterna utan också flera andra källor har använts som arbetsmaterial.

Vid sidan av sin benägenhet att relatera till egna verk, är Hölderlin nämligen  också ”en hårdnackad vers- och strofarbetare” (Dittberner), med ett starkt sinne för hantverksmässig precision.

Han slutade aldrig att fila och redigera om. Det är också detta som ligger bakom de många ändringar, strykningar, omredigeringarna i de sena utkasten.

I dikten Hälften av livet får det utmejslade temat – Vanitas vanitatis ≈ fåfängligheternas fåfänglighet – också en slutgiltig, nästan brutal klang. Det sker genom gudarnas och de attributiva adjektivens frånvaro i den andra strofen. Världen är naken, som det står i Erik Blombergs tolkning:

                      Ve mig, var finner jag, då

                      det vinter är, blommorna,

                      var solens sken

                      och jordens skuggor? Murarna stå

                      ordlösa, kalla, i vinden

                      flöjlarna gnissla.

D E Sattler ser dikten även i relation (i FHA 8, sid. 756) till Hölderlins Pindaros-kommentar ”Das Höchste” där han skriver:   Der Mensch, als Erkennendes, muß auch verschiedene Welten unterscheiden, weil Erkenntnis nur durch Entgegensetzung möglich ist.