AM QUELL DER DONAU

©Tolkning och kommentarer av Erich Schwandt, 2008.

VID DONAUS KÄLLA

       <1>
Ty, just som högt från den härligt stämda, orgeln
I den heliga salen,
Rent strömmande ur dess outtömliga pipor,
Morgonens väckande förspel börjar klinga
Och den uppfriskande, den melodiska strömmen nu rinner
Vida omkring, från hall till hall,
Tills huset, in i dess kalla skugga
Uppfyllt av hänryckningar,
Nu är helt vaket, då svarar henne, den uppgående,
Som är festens sol,
Församlingens kör: Så kom
Ordet till oss från öster.
Och vid Parnassos klippor och vid Kithairon hör jag,
O Asia, ekot av dig, och det bryter
Mot Capitolium och nedför alpernas branter    (15)

       <2>
Kommer hon till oss,
En främling, uppväckerskan,
Den människoskapande rösten.
Då greps själen av häpnad
Hos alla de drabbade, och natt
Lade sig över ögonen på de bästa.
Ty mycket förmår
Och floden och berget, även eldens makt
Betvingar människan med sin konst
Och aktar, den högsinte, ej heller
Svärdet, men inför
Gudomlighet står den starke nedslagen,    (12)

       <3>
Och liknar närapå villebrådet som,
Drivet av söta ungdomen
Strövar rastlöst hän över bergen
Och känner den egna kraften
I middagshettan. Men när
Det heliga ljuset, nedsänkt
I vindarnas spel, och med dess svalare stråle
Glädjens ande kommer till
Den saliga jord, då ger det sig, ovant vid
Det skönaste och slumrar i dvala bort
Innan stjärnor gått upp. Så även vi. Hos vissa slocknade
Synen redan innan de såg de av gudarna sända gåvorna,    (12)

       <4>
De vänliga, som kom från Jonien till oss
Och från Arabien med, och glad över
Den dyrbara läran, än mindre dess ljuva sånger,
Blev aldrig själen hos dessa avsomnade.
Men några var vakna. Och de vistades ofta
Obekymrat ibland er, medborgare i vackra städer,
Vid kämpaleken där heroen en gång satt osynligt
I smyg bland poeter, såg på brottarna och leende
Prisade, han den prisade, barnens avspända allvar.
Det var och är en gränslös kärlek
Och fästän åtskilda, tänker vi
Dock på varandra, ni glädjefyllda vid Isthmos
Och vid Kifissos och Taygetos,
Och även er tänker vi på, ni dalar i Kaukasus,
Så urgamla ni är, ni paradis där,
Och dina patriarker och dina profeter,    (16)

       <5>
O Asia, dina starka, o moder!
Som oförskräckta av världens tecken,
Och med himlen på axlarna och allting förutsagt,
Fastklängda vid bergen i dagar,
Var de första som förstod
Att tala ensamt
Till Gud. De vilar nu. Men om ni,
Och det måste sägas,
Alla ni gamla, aldrig sade oss, hur det kom sig?
Att vi kallar dig, av heligt nödtvång, kallar
Vi dig, Natur! och ånyo stiger, som ur badet,
Allt som är gudafött upp ur dig.    (12)

       <6>
Visst går vi nästan som barnhemsbarn;
Det är väl som förr, fast omsorgen inte är samma,
Men ynglingar, tänk på när ni var barn,
Dessa hör också hemma i huset.
De lever trefaldigt, just som också
De första av himlens söner.
Och inte för intet blev trofastheten oss
Given i själen.
Inte blott oss bevarar den, även det som är ert.
Och vid de heliga templen, vid ordets vapen,
Som ni hos oss, de mindre skickade,
Har lämnat kvar, ni ödets söner,    (12)

       <7>
Ni goda andar, där är ni också tillstädes,
Och många gånger när en sedan omvärvs av det heliga molnet,
Då blir vi förvånade och vet inte vad det betyder.
Men ni, ni kryddar med nektar den luft som vi andas
Och ofta jublar vi sedan eller vi drabbas
Av grubblande, men om ni älskar någon för mycket,
Ger han sig inte, förrän han blir en av er.
Därför, snälla ni! omge mig lätt,
Så att jag får stanna, för ännu finns mycket att sjunga,
Nu slutar emellertid, dränkt i saliga tårar,
Som en saga om kärlek,
Denna min sång, och så har den alltid gått för mig,
Rodnande, bleknande,
Alltifrån början. Men så går det med allt.    (14)

Friedrich Hölderlin hade i december 1800 fotvandrat från Stuttgart till Schweiz. Den 15 januari 1801 tillträdde han som informator hos familjen von Gonzenbach i Hauptwil. Han skrev odet ”Unter den Alpen gesungen” och – under intryck av fredsfördraget i Lunéville i februari samma år – det första utkastet till ”Friedensfeier” vars slutversion dyker upp först i London 1954.

Den 11 april 1801 sade Hölderlin upp sig och återvände till Nürtingen där han, fram till december det året, började skriva flera vaterländische Gesänge, däribland denna hyllning till ljuset – ”ex oriente lux” – som kommer från öster.

Det ursprungligt niostrofiga utkastet till Am Quell der Donau slutade i en fragmentarisk sjustrofig version, som saknade titel. I den renskrift, som jag utgår ifrån, är de många versionerna av de inledande stroferna, med deras hyllning till ”Mutter Asia”, uteslutna.

De kvarvarande strofernas versrader 15–12-12, 16–12–12 och 14 vittnar om den ursprungliga, triadiska strukturen. Överskriften sattes av Norbert von Hellingrath och är numera vedertagen.

AM QUELL DER DONAU – VID DONAUS KÄLLA

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer

Als Dichter in dürftiger Zeit – som diktare i en illusionslös tid – såg Friedrich Hölderlin sin uppgift i att värna om och förbereda gudarnas återkomst. Han var monoteist, talade ofta om Fadern men hatade prästerskapet. Han gick också längre tillbaka i tiden än till Jerusalem, ända till Indus och Ganges. Grundläggande för hans syn på världen var en bildningsmodell om en ”Kulturwanderung”, som rekonstruerar ett förlorat ursprung i Österlandet, i Indien och Grekland – och som folken skulle befruktas av då tiden var mogen.

Kristendomen hade under medeltiden begränsat människornas horisont. De som trodde på andra världar blev förföljda och brändes på bål. Den ”natt” som han talar om i dikten är ”eine Nacht der Götterferne” – en natt av gudarnas frånvaro. Och när das Wort aus Osten – ”ordet från Öster” – tränger som solen in i den kalten Schatten (underförstått: des Abendlandes – dvs i västerlandet), så inleder det dagens ankomst, alltså slutet på natten.

Men ännu var inte tiden inne. Han ville stanna och verka för kommande generationer, med sin mytiska, inte logiska men mytologiska, världsupp-fattning.. Att det är en kärleksdröm framgår av sista strofen. En liknande dröm om en reva i världen ”som ledde till en annan värld av ömhet, klarhet och skönhet” lever också i dag, t.ex. i zar Nafisis berättelse om högskolekursen ”Att läsa Lolita i Teheran”. Problemet som Hölderlin tar upp, är inte tidsbundet utan har blivit ännu mer brännande genom de globala folkvandringarna i vår egen tid.

Det är också därför som Hölderlin håller Naturen så högt. Naturen var på den tiden ännu inte så skadad som den är i dag. Den representerade ett tillstånd av renhet där man ännu kunde tala med gudarna. Det var i naturen och de livgivande vattnen som Hölderlin såg som grunden för kulturens bestånd.

Därför är flodhymnena ett ofta återkommande tema hos Hölderlin. Vattnet är livselixiret. Han har skrivit flera oden till de stora älvarna – die Ströme – som Der Main, Der Nekar, Der Rhein, Der Ister (som var romarnas och grekernas namn på Donaus nedra lopp).

Den europeiska vattendelaren i de schweiziska alperna och det norr därom liggande Schwarzwald , där Rhein och Rhone och Donau rinner upp, har haft en nästan mytisk dragningskraft på honom (se dikten Der Adler – Örnen – med öppningsraderna: Mein Vater ist gewandert, auf dem Gotthard , da wo die Flüsse hinab, …). Hölderlin har också många gånger hyllat de mindre vattendragen, både norr och söder om alperna. Det var alltid kring floderna, ända bort till Ganges och Indus, Eufrat och Tigris, som de mest fruktbara trakterna låg.

Samtidigt var floderna också vandringsleder mellan kulturerna. Dessa möten, eller ibland krockar, mellan olika språk och kulturer, som han bland annat har tagit upp Die Wanderung, har också i vår tid.fått en förnyad aktualitet.

Ordförklaringar

1

hoch – högt = den högt belägna
Reinquellend – ”rent strömmande” – på annat ställe: Rein entsprungen, syftar på ett medvetandetillstånd före begynnelsen för att uppleva världen som gudomlig (Bloch?).

das Haus – huset – människans boning, det humanistiska huset
der Chor der Gemeinde – avser förmodligen inte de troende (som i die Gemeinde Israel) utan alla som bor i ”huset”, dvs hela folket eller språkgemenskapen

So kam / das Wort aus Osten zu uns – Här tillämpar Hölderlin lat. ex oriente lux även på Ordet – Logos - en anspelning på teorin att språken och bildningen spreds i en Kulturwanderung som utgick österifrån. Den förde från ”Asia” över Grekland och Rom och kom slutligen över alperna. das Wort – grek. Logos (=ord, tal, tanke, förnuft och begrepp) var för Herakleitos , som Hölderlin ofta åberopar, en universell ordning, en evig struktur som fanns i allt i världen. Denna tolkning är vidare än den kristna definitionen ”Guds ord”.

Parnassos är ett ca 2.500 m högt bergsmassiv NV om Aten. Berget var i den antika myten helgat åt Apollon och Dionysos. Där fanns musernas tillhåll. Elevtherai, där Mnemosyne bodde, och Delfi låg i närheten.

Kithairon – en bergsrygg som var centrum för Dionysoskulten.

Capitolium – På capitoliumkullen (lat. Mons Capitolinus) låg det heligaste templet i det antika Rom

2

eine Fremdlingin / die Erweckerin / die menschenbildende Stimme– rösten, språket som gör oss till människor är femininum såväl i tyskan som i latinet: vox vocis f. (vox humana –den mänskliga rösten), lingua linguæ f. die Sprache (lingua latina – det latinska språket). Se även sv. modersmål.

Nacht – natten står för gudarnas frånvaro

mit Kunst – med färdighet eller på teknisk väg

3

das Wild – viltet, de vilda, otämjda djuren

schlummert wachenden Schlaf – ung. lägger sig och faller i dvala

4

Bürger – ”medborgare” var tilltalsordet i franska revolutionen medan ”de vackra städerna” står för drömmen om gudarnas återkomst. Dagen kan först bryta in ”när städerna är hell, offen und wach – ”ljusa, öppna” – dvs obefästa – ”och vakna”, som det står i den tidiga dikten An die Deutschen (”Spottet ja des Kinds nicht …”).

wo sonst insichtbar der Heros – Heroernas närvaro i poesin innebar att poeten och hans auritorium vände sin uppmärk-samhet från de eviga gudarna till odödliga människor, vilka trots att de underkastades lidanden och förgängelser levde ett rikt och tappert liv. (Sture Linnér, NE)

die müßigernsten Kinder – Barnen är bärare av framtiden och som sådana förekommer de också i sjätte strofen. De hör också hemma i ”huset” och skall vårdas med ömhet.

ihr Fröhlichen am Isthmos – 600-talet f.Kr.var en brytningstid i det antika Grekland. Den utlöstes av mötet med högt utvecklade kulturer österut, som Sture Linnér beskrivit. Lyriken blev ett medium för tidens oro. Samtidigt utvecklades också dansen från den bundna rituella formen till ett friare, sceniskt uttryck. Det var vid denna tid som Isthmos – det smala korintiska näset – blev ett ”konstnärligt experimentcentrum” (som Britt Nordberg beskriver i sin avhandling om antikens kultur) – en ”konstens vagga”.

Die Fröhlichen – dvs de uppsluppna figurer som Hölderlin nämner syftar förmodligen på de burleska männen som dansade i de isthmiska spelen och som avbildades på de berömda korintiska vaserna.

Ivo Cramér, den svenska danskonstens nestor, lär ha kallat dem roat för ”hiphoppare”.

I sin avhandling Rabelais och skrattets historia (1946, publ. 1965. Övers. Lars Fyhr, Anthropos, 3 u 1986) drog den ryske språk- och litteraturforskaren Michail Bachtin (1895-1975) andra paralleller till såväl Sanchos , som med sin väldiga buk (Panza) ”är den direkta ättlingen till de gamla fruktbarhetsdemonerna med sina putande runda magar”, och karnevalernas folkliga skrattkultur.

Den groteska realismen är enligt honom ”en pånyttfödande alstrande kraft”där relationen till tiden, till tillblivelsen är ett konstitutivt, bestående och nödvändigt drag – till skillnad från den ”klassiska” estetiken. dvs den ”färdiga och avslutande existensens estetik”.

Und am Cephyß und am Taygetos – Kefissos är en flod vid slätten med samma namn, söder om Parnassos. Taygetos en bergskedja på Peleponnes, nära antikens Sparta.

6

wie die Waisen = som de föräldralösa barnen. Jag översätter ”barnhusbarnen” som också fördes i ledband.

Tidigare översättningar

Aria Fioretos: ”Vid Donaus källa”. I: Friedrich Hölderlin. Sånger. FiB:s Lyrikklubb. 2002.

Se även Christer Perssons översättning av Ernst Blochs ”Hoppets princip” där flera verser finns översatta.

Ytterligare tolkningar finns på engelska, bl a av Richard Sieburth (Princeton University Press, 1984), Michael Hamburger (Anvil Press Poetry, 1989) och Maxime Chernoff & Paul Hover.

”Unquell the Dawn now”

Den homofona (likalydande) tolkningen av Am Quell der Donau till ”Unquell the Dawn now” är värd att särskilt kapitel.

Den stora frågan som lurar i bakgrunden är den om mångspråkigheten och de konsekvenser den för med sig för de nationella gränsdragningarna i litteraturen. Begreppet ”världslitteratur” har idag en annan innebörd än på Goethes tid. ”Die Heimat ist die Fremde” är också kärntemat för flera avhandlingar på die Ruhr-Universität i Bochum, som Monika Schmitz-Emans, som är professor i Allmän och jämförande litteraturvetenskap på den filologiska fakulteten, har varit utgivare för (Heidelberg. Synchron. 2004).

I denna serie har även den rumänienfödde Oskar Pastior, som ofta åberopas som vittne för Hölderlins svårbegriplighet, medverkat med sin Der Krimgotische Fächer – ”den krimgotiska solfjädern” – som är sammansatt av rester av flera språk. Pastiors yttrande ”Hölderlin är ett med tyskan besläktat språk inledde som bekant även Fioretos kommentar till dennes tolkningar 2002, vilket också bidrog till att man hellre tolkade in besynnerligheter än gick till botten med innehållet.

Så har många upplevt Hölderlins dikter. Den höga tonen blev ofta förledande på innehållets bekostnad. Det kan jämföras med den arkaiska upplevelsen att läsa Sandemose på norska, för att ta ett exempel.

I den homofona tolkningen tillkommer dock ännu ett element. Robert Kelly, som är dess upphovsman,är en amerikansk lyriker (född 1935) som redan i tonåren fascinerades av Hölderlins dikter utan kunna ett ord tyska. ”Sedan jag var 15 år”, sade han i en intervju, ” har jag alltid läst mycket Hölderlin, på tyska förstås, för han var fortfarande oöversatt vid den tiden.” Som poet blev Kelly också alltmer övertygad om att språk i princip inte kan översättas. Det ledde så småningom till att han transkriberade dikten ljudenligt till engelska.

Den tvåspråkige poeten och översättaren Schuldt, född i Hamburg 1941, gjorde sedan i samarbete med Kelly Rückübersetzungen i flera skikt till omväxlande tyska och engelska. Det tredje skiktet är en semantiskt korrekt tolkning till tyska, det fjärde återigen en ljudenlig tolkning till amerikansk engelska och det femte slutligen en ordagrann översättning till tyska igen.

Schuldts och Kellys försök kan också ses som en anspelning på Hölderlins egna översättningsmetoder (Hölderlins Sofokles-tolkningar var lika uttrycksfulla som de var självvåldiga), säger Monika Schmitz-Emans, de ”aktualiserar också relationen mellan utgångs- och målspråk och deras respektive identitet”. Detta förhållande skärptes ytterligare i CD-versionen (som också sändes i tysk TV); den spelades in med olika talare i varje led.

Här är några citat. Först diktens titel, de följande raderna är ur sjunde strofen.

Am Quell der Donau
2) Unquell the Dawn now
3) Ent-Ersticke das Morgengrauen jetzt
4) Ain´t ér shtick the Morgue and growin´shades
5) Ist nicht ihr Dreh das Leichenschauhaus und ´s Schatten-Pflanzen?


Da staunen wir und wissens nicht zu deuten
2) Dare standing. We unwitting night to day turn.
2) Wage zu stehen. Wir unbeabsichtigt Nacht in Tag verwandeln.
4) Whack sustain. We unbeach ache, in tag fur waddle.
5) Watschen halt aus. Wir ziehen Schmerz vom Strand, watscheln im Zipfelpelz.


Ihr aber würzt mit Nektar uns den Othem
2) Her ovaries fill with nectar and the ocean,
3) Ihre Eierstöcke füllen sich mit Nektar und dem Meer,
4) Here I stoke feelin´s mid-neck, tar & hound mare
5) Hier schür ich Gefühle mitthals, teere & hetze Stute

Tolkning är, som Anders Olsson skriver i Skillnadens konst (s. 396) ett arv från primitiva jägarkulturer – en färdighet att tolka spår. T S Eliots citat att ”poesin kan kommunicera, också innan man förstår den” är dock för länge sedan överspelad i denna version. Det som återstår är bara en vrångbild av den berg- och dalbana – die Achterbahnfahrt ell. the fume ride – som man ibland kan uppleva i Hölderlins dikter innan man trängt in i dem.

Dunkelheten och obegripligheten i poesin, som diskuterats från Herakleitos till Jäderlund, är dock hos Hölderlin mycket beroende av det hantverkliga nitet som han lade ner på texterna. Det ledde honom ibland till så många omarbetningar, att de skymde den transparens som han eftersträvade – inom poesins gränser.

Trots de överarbetade, och därmed förlorade, två inledande stroferna är dikten dock nästan glasklart journalistiskt uppbyggd. Jämför t.ex. Ulrika Kärnborgs recension av Joan Didions Att lära sig själv att leva (i DN den 12/2): ”I journalistiken brukar tillvägagångssättet annars vara det rakt motsatta: först går reportern i gång med det dramatiska,spektakulära, för att fånga läsaren; sedan sipprar det hela ut i små rännilar och avslutas med ett slags suck”. Så slutar också Hölderlins dikt. Eller för att citera T S Eliot i ”The Hollow Men”: ”This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper.”

Det som får Hölderlins dikt att leva är dock den oefterhärmliga blandningen av det höga och det naiva, och den skuttande, retoriska tytmen, där jag nästan kan höra honom dunka i bordet som han så ofta gjorde i Tornet i Tübingen. Ingen rimsmed som S T Coleridge (1772 – 1834) som också skrev om Rhen och om Donau, men ”ett tänkande känsloliv”– ein denkender Gefühlsmensch som Gunnar Ekelöf beskrev i sin ”Färjesång”. Och till sist ein Gemütsmensch som reste sig ”ur sin aska” först när han hittade tillbaka till det oerhört enkla, som ”In lieblicher Bläue” och andra, s k sjukdomsdikter.