MEIN EIGENTUM

©Erich Schwandt. Tolkning och kommentarer. Ny version 2, 2008

MINA ÄGODELAR

       <1>

I sin ymnighet vilar höstdagen,

Mogen är druvan och trädgården röd

Av frukt, fastän några av blommorna

Också fallit till marken som tack.

       <2>

Och ute på fältet, som jag passerar

På den stilla stigen, har skörden mognat

För de beskedliga som arbetar glatt

Och gärna för att bärga sin rikedom.

       <3>

Ljuset från himlen mildras genom träden

Då det blickar ned på de ivrigt verksamma

Det delar glädjen med dem ty grödan växte

Ej genom människans händer allena.

        <4>

Lyser du, Gyllne, också på mig och smeker

Även vinden mig igen, som lyckliggjorde

Du mig åter med en glädje, som förr, och

Skälvde i mitt bröst som hos de lyckliga?

       <5>

Det var jag förr, men förgängligt som rosor var

Det fromma livet, ack! men som blomstrande

Minnen lockar de ljuva stjärnorna

mig ännu alltför ofta dit tillbaka.

       <6>

Säll den som i kärlek till en trogen kvinna

Får bo i ansett hemland i sitt eget hus,

Med fast mark under fötterna lyser då

Himlen klarare för den trygge mannen.

       <7>

Ty som en planta, som ej får rota sig

På egen grund, slocknar den dödliges själ,

Som bara med dagsljuset, som en

Stackare, får vistas på helig jord.

        <8>

Alltför mäktigt, ack, ni höga himlar, drar

Ni mig uppåt i stormar, men i dagsljuset

Känns det förtärande i mitt bröst hur ni

Skiftar, ni nyckfulla gudakrafter.

       <9>

Men låt mig gå tyst idag den trygga stigen

Till lunden, vars kronor lyser som guld

Av dess döende blad, och bekransa

Mig också om pannan, ni ljuva minnen!

       <10>

Så jag kan rädda mitt dödliga hjärta,

Och får en varaktig plats liksom andra

Och själen ej måste längta sig

Hemlöst hela livet igenom.

       <11>

Var du, o Poesi, en vänlig asyl! Var

Du, som är min lyckas gåva, en ömsint

Vårdad trädgård där jag, vandrande

Under blommorna, de alltid unga,

       <12>

Lever tryggt och enkelt, medan den stora,

Tidens växlingar med alla dess vågor

Brusar förbi i fjärran och en

Lugnare sol leder mitt verk framåt.

       <13>

Ni himmelska makter, ni vakar med godhet

Över oss dödliga! Var och en skall få sitt,

O välsigna också mitt, så att inte

Ödesgudinnan avbryter drömmen i förtid

 

MEIN EIGENTUM – MINA ÄGODELAR

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer

Hölderlins ode ”Mein Eigentum” skrevs hösten 1799 i Homburg. Bankiren Jacob Gontard i Frankfurt, i vars hus Hölderlin var informator åt barnen, kände sig offentligt komprometterad ­– bloßgestellt – av den unge poetens vänskap med hans hustru Susette. Hölderlin själv kände sig sårad av att jämställas med tjänstefolket, likaså Susette som råder honom: …”det är bäst att du går nu”. Vad som egentligen hände hösten 1798 är oklart. Själv var han fast besluten att ägna sig helt åt sitt diktande.

Ett brev till modern den 28 november vittnar dock även om osäkerheten om framtiden: ”Meine jetzige Arbeit soll mein letzter Versuch sein, liebste Mutter, auf eignem Wege, wie Sie es nennen, mir einen Wert zu geben,  [– – –].”  – Mitt nuvarande projekt skall vara mitt sista försök, käraste Mor, att bevisa mitt värde på egna vägar, som Ni säger; [– – –].”

Tiden i Homburg från 1798 till 1800 blev också produktiv. Han hade med sig 500 gulden (ca 140.000 SEK) som han hade sparat i Frankfurt och menade att han skulle kunna klara sig ett tag, utan att behöva ta ut något av arvet efter sin far, som modern förvaltade. Det var dock en brytningstid för den nu 29-årige poeten. Hemliga brev och möten blev den enda kontakten som återstod mellan Susette och honom, tills de i maj 1800 tog slutligt farväl av varandra.

Därtill kom den politiska osäkerheten. Drömmen om en republik i Württemberg hade stäckts av fransmännen som hellre satsade på enväldet i satellitstaterna. ”Der Blöde” – den veke och känslige i livet – sökte därför sin uppfyllelse i det gudomliga. Han gjorde upp med Fichtes geni-ideologi (det ”absoluta jaget”) och skisserade i stället, i ett brev av den 4 juni 1799 till sin halvbroder Carl Gok, en konst i naturens tjänst, einer ästhetischen  Kirche – ”en estetisk kyrka” – som är underkastad naturens strävan efter fulländning.För den som vill fördjupa sig i den sociala situationen som han levde under följer här nedan en överblick på

Hölderlins vandringsår 1794 – 2002

         Hölderlin var högt kvalificerad genom den kostnadsfria utbildning som bara de bästa i landet Württemberg fick. Men han ville inte bli präst.

            För att slippa  bli tvångsplacerad såsom arbetslös teolog eller tvingas återbetala kostnaderna för utbildningen sökte han tjänst som informator  (privatlärare) i ”utlandet” utanför Schwaben – i Thüringen, i Frankfurt, Schweiz och Bordeaux. 

            Under de följande nio åren arbetade han ungefär halva tiden i privata familjer: ett år hos von Kalbs i Thüringen, nästan tre år i bankirfamiljen Gontard i Frankfurt, tre månader i Schweiz och sedan ytterligare tre månader hos konsul Meyer i Bordeaux.

Sett ur ett genusperspektiv innebar detta en risk. Hur välutbildad han än var, hamnade en informator i den kvinnliga sfären i hemmet. Det var frun i huset som hade ansvaret för pojkarnas uppfostran och var hans närmaste överordnade. I en handbok för föräldrar och informatorer varnades också frankt för alltför intim kontakt, för båda parternas skull: Die Flucht allein macht hier den braven Mann  – alltså ”bättre fly än illa fäkta”.

            Jag har lånat exemplet från Klaus Dautel som är lektor vid Hölderlin-Gymnasiet i Tübingen och själv en lysande pedagog och lärarutbildare. Det finns andra skildringar av den sociala problematiken i en huslärares liv, som t.ex. Lenz´ komedi ”Der Hofmeister” (1774).

            Klaus Dautels beskrivning av  tiden i Walterhausen är dock rakt på sak: det var pojken eviga runkande som Hölderlin inte klarade av.

            Om statusen således var osäker, var lönevillkoren dock inte dåliga. 400 floriner (=gulden) om året plus kost och logi var en dåtida lektorslön och motsvarade vad Joseph Haydn fick 1790 som kapellmästare. Klaus Dautel anger för en officer, som måste hålla uniform och häst själv, 150 gulden om året, medan ein Frankfurter Schullehrer lebte mehr schlecht als recht von 75 gulden – ”klarade knappt livhanken på 75 gulden”. Uppgifterna är hämtade ur Hyperion und Diotima (1997) och baserade  på  Barbara Vopelius-Holtzendorff: Friedrich Hölderlin, i: Genie und Geld, Vom Auskommen deutscher Schriftsteller, utg. av  Karl Corino, Nördlingen 1987.

                        Hölderlin förmedlade också en tjänst till Friedrich Hegel och beskriver i ett brev (24 okt 1796) utförligt vad hans vän kan vänta sig i vinhandlaren och konstsamlaren Johann Noë Gogels hus i Frankfurt:  400 fl, tvätt och betjäning i huset och naturligtvis resan betald.. Du har ett eget rum vid sidan om pojkarna men lever som familjemedlem och har mycken tid över till din egen förkovran.

            Med en växelkurs på 2s.6d. motsvarar 1 florin ungefär 30 € (Euro). 400 gulden eller floriner blir en årslön på 108.000 SEK som skall sättas i relation till lönegapet.

            Den fria undervisningen lockade också många intellektuella som  alternativ till de statliga skolorna. ”Jag skulle aldrig kunna bli skollärare” – Schulmeistern könnt´ ich unmöglich, skriver han till sin mor den 20/11 1796, ”och att med fasta principer och ständigt stimulerande glöd ge undervisning åt 40 gossar, det är verkligen ett jättearbete (ist wahrhaftig eine Riesenarbeit), särskilt när uppfostran i hemmet och andra arrangemang ofta går i motsatt riktning” (som svar på moderns förslag om att bli överlärare ­– Präzeptor–  förmodligen på latinskolan i Nürtingen.

            Andra aspekter: I de bildade, demokratiskt sinnade borgerliga kretsarna i Tyskland var misstron mot skolväsendet lika stark. Glöm inte vilket stort gensvar den amerikanska revolutionen (1776-83) och den franska (1789) hade i dessa grupper. Att arvet over there lever fortfarande visar Bill Clintons självbiografi där han beskriver ”nyckeln till den västerländska kulturens storhet” så ”att människan i grunden är god; att det finns sanning men att ingen dödlig äger den; att vi kan komma närmare sanningen endast genom att samarbeta; att vi genom förtröstan och goda insatser kan få ett bättre liv i denna värld och en belöning i nästa” (s. 90 angående utbildningen på Georgetowns universitet 1968).

            Den nomadfilosofi som Harry Martinsson gav uttryck åt på 1920-talet med en stark tro på människosläktets förkovran, var i liknande måtto  ledstjärnan för vandringsåren 1794 – 1802 som Hölderlin inledde då.

            Att han gick in med liv och lust i sina två yrkesroller som lärare och poet skall inte betvivlas. Men kanske var han för engagerad, vilket också Schiller befarade som berömde hans franska men var avvaktande till hans poetiska talang  – ich weiß nicht ob ich dies zu seiner Empfehlung oder zu seinem Nachtheile anführe, skrev han i brevet till Charlotte von Kalb (”jag vet inte om jag nämner detta till hans för- eller nackdel”): völlig gesetzt scheint er noch nicht (”riktigt stadgad tycks han inte vara ännu”).

            Vad menade han? Att Hölderlin var för snäll, eller visste han om vilka svårigheter som väntade honom?

 

Ensamheten i Homburg förde Hölderlin till en uppgörelse med hans tidigare, romantiserande diktning. 1797 hade första delen av hans brevroman Hyperion kommit ut. Den andra delen kom ut i oktober 1799. Under hela det året (1798) arbetade Hölderlin också på den historiska tragedin Der Tod des Empedokles – ”Empedokles död”. Några uppsatsfragment som Das untergehende Vaterland vittnar om hans engagemang i det politiska skeendet. Hölderlins planer på att ge ut en tidskrift ”Iduna” vann dock inte ”de storas” – särskilt Goethes och Schillers – gillande. Schiller hade själv fem misslyckade försök bakom sig och avrådde honom.

Hans teoretiska arbeten (”Über die Verfahrensweise  des poetischen Geistes”, ”Über den Unterschied der Dichtarten” och ”Wechsel der Töne”) visade större livskraft och pråglar också de dikter som han nu skrev. Dit hör, utom den förut behandlade Abendphantasie, även den föreliggande dikten – Mein Eigentum.

Den är en uppgörelse med världen. Handlingen är minimal. Diktaren vandrar genom ett höstlandskap. Det är uppfyllelsens tid. ”Geläutert ist die Traub”, det är samma anslag som i Mnemosynedikten: ”Reif sind, in Feuer getaucht, gekochet / Die Frücht”. Men här är han tveksammare. Han söker en balans mellan himmel och jord och frambesvärjer den Gesang – ”poesin” – som sitt refugium. Gudarna är inte namngivna i denna dikt. Kristus som är den mest framträdande halvguden i andra är helt frånvarande, så även dunderguden. Ljuset är nästan feminint milt, där det silar ned genom lövverket. Vad ska han göra?  Utopin var död, såväl i kärleksdrömmen som den politiska verkligheten. Men Hölderlin, som hade valt diktarens liv och uppgift, ville för den skull inte bryta med eller förkasta sina tidigare erfarenheter. Lyssna på fromheten i den nästsista strofen, som är nästan muslimsk. Han väljer ödmjukt att stanna i enkelhet och ber om himlens välsignelse.

Nyckelorden Frucht, Freude, Gold, fromm, Erde, Himmel och seegnen är återkommande.  

I en parafras på detta skrev DDR-lyrikern Volker Braun (f. 1939) efter murens fall dikten Nachruf – ”Eftermäle”, som han senare, i amknyning till Hölderlins dikt, döpte om till Das Eigentum.  Den direkta anledningen var ett uttalande av den kände litteraturkritikern Ulrich Greiner (numera på ”Die Zeit”): Alle jenen DDR-Autoren, die sich nicht bedingungslos von ihrer Geschichte, ihren Hoffnungen und ihren Idealen trennen wollen, sollten mit ihren realsozialistischen Seelen bleiben, wo der Pfeffer wächst  – ”Alla dessa DDR-författare som inte villkorslöst vill ta avstånd från sin historia, sina förhoppningar och sina ideal, borde stanna där pepparn växer med sina realsocialistiska själar.” Dikten lyder:

 

Das Eigentum

 Da bin ich noch: mein Land geht in den Westen.

 KRIEG DEN HÜTTEN FRIEDE DEN PALÄSTEN

 Ich selber habe ihm den Tritt versetzt.

 Es wirft sich weg und seine magre Zierde.

 Dem Winter folgt der Sommer der Begierde.

 Und ich kann bleiben wo der Pfeffer wächst.

 Und unverständlich wird mein ganzer Text.

 Was ich niemals besaß, wird mir entrissen.

 Was ich nicht lebte, werd ich ewig missen.

 Die Hoffnung lag im Weg wie eine Falle.

 Mein Eigentum, jetzt habt ihrs auf der Kralle.

 Wann sag ich wieder mein und meine alle.

 

Ordförklaringar

<strof 5>

das fromme Leben syftar på Hölderlins djupa men platonska relation till Susette Gontard. I ett annat liv skulle den troligen ha fört längre. Barnens brev antyder dock inget otillbörligt utom ett umgänge som var långt före sin tid, vilket framgår av följande, rörande brev från Henry:                               

                                27 sept [1798]

Lieber Hölder!

Ich halte es fast nicht aus, daß Du fort bist. Ich war heute bei Herrn Hegel, dieser sagte, Du hättest es schon lange im Sinn gehabt, [– – –]. Der Vater fragte bei Tische, wo du wärst, ich sagte, Du wärst fort gegangen, und Du ließt Dich ihm noch empfehlen. Die Mutter ist gesund, und läßt Dich noch vielmals grüßen, und Du möchtest noch recht oft an uns denken, [– – –]. Komm bald wieder zu uns, mein Holder; bei wem sollen wir denn sonst lernen. Hier schicke ich Dir noch Tabak und der Herr Hegel schickt Dir das 6te Stück von Posselt´s Annalen.                

                                                                Lebe wohl, lieber Hölder.
                                                                ich bin  
                                                                Dein  Henri

Käre Hölder!

Det är nästan outhärdligt att Du är borta. Jag var hos herr Hegel i dag som sade att Du hade länge haft det i tankarna, [– – –]. Far undrade vid bordet var Du var, jag sade Du gett Dig av och även bett om sin hälsning till honom. Mamma mår bra och låter också hälsa många gånger och ber att Du skall ofta tänka på oss, [– – –]. Kom snart tillbaka till oss, min Holder, hos vem skall vi annars lära oss. Här skickar jag Dig tobak och herr Hegel skickar Dig det sjätte stycket av Posselt´s annaler.

                                                                Lev väl, käre Hölder,
                                                                jag är
                                                                Din Henri

Herr Gontard förbjöd därefter Henry att ha mera kontakt med Hölderlin. Men i barnens minne levde han länge kvar. Så skrev en av döttrarna, Maria Belli-Gontard (1788 –1883), i sina ”Lebens-Erinnerungen” (Levnadsminnen): Wie oft lag er mit uns auf der Erde und lehrte uns spielend mancherlei  ­– ”Hur ofta låg han [inte] tillsammans med oss på golvet och lärde oss olika saker, på ett lekfullt sätt”.

 

fromm är alltså närmast =ett redligt tillitsfullt, dygdigt el. troskyldigt liv (på engelska a good el. goodly life)     

 

                <strof 6>

ein frommes Weib – en redlig, dygdig, snäll och trogen kvinna el. hustru (på engelska a gentle el. faithful wife)

Tonsättningar

Hanns Eisler (1898-1962), "Asyl" , publicerad  1962, strof 1,2,4,9,10 (rad 1-2), 11 (rad 1) [bariton, stråkorkester], i Ernste Gesänge, nr. 2.

Noter

Hans-Günter Marcieniec, ”Hölderlins Ode Mein Eigentum, Entstehung und Deutung”. Litteraturvetenskaplig avhandling, Johann Wolfgang Goethe-Universität, Frankfurt am Main, 1958.

Klaus Dautel, Hölderlin: i  ”Jahrbuch des Hölderlin-Gymnasiums” 1993, 1995 och 1997  (www..zum.de/Faecher/D/BW/gym/hoelder/holder95.htm)

Återgiven i Voit, Friedrich (Utg.) Stuttgart, Reclam 1986. Se även Boerdlein, Christoph. Bamberg 1997

Jochen Schmidt, s.o., brev 128-129, s. 241-248

Enl. valutaberäkningarna i Pablo Günther: Die Casanova Tour. 2002 (www.giacomo-casanova.de)

Jochen Schmidt, s.o., brev 131, s. 248

Jochen Schmidt, s.o.: Lebensdokumente, s. 617

Die Kralle syftar på örnens klor i det västtyska vapnet.

Krieg den Hütten  etc är en omkastning av Büchners paroll: FRIEDE DEN HÜTTEN, KRIEG DEN PALÄSTEN – ”Fred åt hyddorna, krig åt palatsen” i flygbladet ”Hessischer Landbote” 1834. Friedrich Büchner (1813–37) var med och grundade ett sällskap för mänskliga rättigheter och skrev i början av 1835 revolutionsdramat Dantons död. Samma år gick han i landsflykt till Schweiz där han skrev bl. a. novellen Lenz och sitt mest berömda verk – Woyzeck.