IN LIEBLICHER BLÄUE …
©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt
I LJUVLIGT BLÅTT …
< 1 >
I ljuvligt blått tindrar det
Metalliska taket på kyrkans torn,
Omvärvt av skriande svalor,
Famnat av klaraste blått.
Solen går högt där ovanför
Och färgar dess plåt, men stilla däruppe
Gnäller flöjeln i vinden. Om någon
Sedan går nerför trapporna under klockan,
Ett stilla liv är det, eftersom
När gestalten är så
Pass avskild, bildbarheten
Framträder då hos människan.
< 2 >
De luckor, ur vilka klockorna tonar, är
Som portar till skönhet, nämligen. För att
De ännu följer naturen, portarna, har dessa
En motsvarighet i träden i skogen.
Men renhet är också skönhet. Innanför
Av diverse delar uppstår en allvarlig anda. Så mycket
Enfald det finns i bilderna, lika
Heliga är de, så att man verkligen
Ofta är rädd för att beskriva dem. Men de Himmelska,
Som alltid är goda, alla i allom
Som rika, har denna dygd och glädje.
Det är något att efterlikna för människan.
< 3 >
Får, om livet är idel möda, en människa
Lyfta blicken och säga: så vill jag också
Vara? Ja. Så länge förtroligheten, den rena,
Ännu varar i hjärtat, gör sig inte
Människan olycklig med sin gudom. Är han okänd,
Gud? Är han lika uppenbar som himmelen? Det kan jag
Hellre tro: det är människans mått. Full av
Förtjänst, fast poetiskt, bor
Människan på denna jord. Men nattens
Skugga med stjärnorna är inte renare,
Om jag finge säga så, än
Människan som kallas Guds avbild.
< 4 >
Finns det ett mått på jorden? Det finns
Inget. Således hämmas åskans gång aldrig
Av skaparens världar. En blomma är också vacker, därför att
Den blommar under solen. Och ögat finner ofta
I livet varelser, som kunde kallas ännu mycket vackrare än
Blommorna. O det vet jag väl! Ty
Att inte vara hel längre, känna
Hur kropp och hjärta blöder, är det Guds välbehag?
Men själen, det tror jag, måste
Förbli ren, då räcker örnen den fram
På vingarna till den högre makten med lovprisande
Sång och stämman av otaliga fåglar.
< 5 >
Det är den verkliga existensen, det är gestalten.
Du vackra lilla bäck, du verkar
Rörande, i det att du rinner så klart, som
Gudomens öga, genom Vintergatan.
Jag känner dig väl, men tårar väller
Ur mina ögon. Ett glädjefyllt liv ser jag
Blomma omkring mig i skapelsens
Gestalter, då jag inte orimligt
Jämför det med de ensamma duvorna på
Kyrkogården. Men skrattet,
Människornas skratt tycks plåga mig,
Jag har nämligen ett hjärta.
< 6 >
Ville jag vara en komet? Jag tror det. För
De har fåglarnas hastighet; de blommar
Av eld, och är som barn
I sin renhet. Att önska sig större, vore
Förmätet för människans natur.
Duglighetens glädje förtjänar också
Att prisas av den allvarliga anden, som härskar
Mellan trädgårdens tre pelare.
En vacker jungfru måste kransa sitt huvud
Med myrtenblommor, därför att
Hon är enkel i sitt väsen och sin känsla.
Men myrten finns det i Grekland.
< 7 >
När någon ser i spegeln,
En man, och ser däri
Sin bild som avmålad; den liknar
Mannen.
Ögon har människans bild,
Medan månen har ljus.
Kung Oidipus har
Kanske ett öga för mycket. Den mannens
Lidande tycks vara obeskrivligt. När
Skådespelet framställer sådant,
Går det an. Men hur är det med mig,
Tänker jag verkligen på dig nu?
< 8 >
Som fjällbäckar rycker slutet
Mig bort från något som utbreder sig
Likt Asien. Det är naturligt
Detta lidande, som Oedipus har.
Naturligtvis är det så. Har
Också Herkules lidit? Visst.
Dioskurerna med sin vänskap, har de
Inte också burit på lidande? Nämligen,
Att som Herkules strida med Gud,
Det är lidande. Och att dela odödligheten,
I den avund som detta liv känner,
Är också ett lidande.
< 9 >
Men det är också ett lidande
Att bli helt täckt med fräknar!
Det gör den sköna solen: den gör
Nämligen narr av allt. Ynglingarna leder hon fram
På banan med charmen
Av sina strålar som med hästar.
De lidanden som Oidipus
Bar, tycks vara så som när en fattig
Klagar att något fattas honom.
Du son till Laios, stackars främling
I Grekland! Liv är död,
Och döden är också ett liv.
IN LIEBLICHER BLÄUE – I LJUVLIGT BLÅTT
Kommentarer och ordförklaringar
Kommentarer
In lieblicher Bläue, som jag avslutar med, är den mest gripande dikt som Hölderlin skrivit. Dikten är ett koncept – poetiska koncept är ovärderliga. – och talar med en sådan direkthet och omedelbarhet att läsaren är med vid själva konceptionen. Den är inte justerad, inte efterrättad, men har också en historia som överlevt nästan två seklers vantolkningar.
Att dikten är skriven under sjukdomstiden står utom tvivel. Men dateringen skiftar mellan 1807/1808 (enligt FHA) och sommaren eller hösten 1821. Den befann sig i familjen Zimmers ägo och hade förmodligen överlämnats till den äldsta dottern i huset, Dorothea Zimmer, på hennes 19-årsdag i januari 1822.
Manuset lämnades vidare tillsammans med en rulle andra dikter till den unge studenten och blivande poeten Wilhelm Waiblinger (1804 – 1830) på dennes första besök i Tübingen 1822, då han var 18 år. I romanen "Phaëton” som kom ut i oktober 1823, använde Waiblinger sedan dikten uttryckligen som ”dokument” för att belysa den vansinnige skulptören Phaëtons galenskap:
”Hier sind einige Blätter aus seinen Papieren, die zugleich einen tiefen Blick in den schrecklichen Zustand eines verwirrten Gemüthes geben. Im Original sind sie abgetheilt, wie Verse, nach Pindarischer Weise.” (Här är några blad ur hans papper som samtidigt ger en djup inblick in det förskräckliga tillståndet i hans förvirrade sinnelag. I original är de avdelade som verser, på Pindaros sätt).
Waiblinger hade således överfört versstrukturen till prosa men delad in texten i tre avsnitt motsvarande triaderna i originaldikten. Det har gjorts flera försök att återskapa dikten, men det föreliggande är det första försöket (efter Blümel, Pigenot, Lachmann) som uppvisar en genomförd triadisk form med nio strofer på vardera 12 versrader. Det har utförts av Dietrich Uffhausen (HBG 1989, sid. 177 – 179, kommentarer 269 – 271)
och är således grunden för denna tolkning. Det bör dock tilläggas att ordalydelsen på intet sätt skiljer från den av D E Sattler återgivna prosaversionen i Große Frankfurter Ausgabe (FHA band 8, 2000. Sid. 1009–1012).
Till slut några ord om Waiblinger. Friedrich Waiblinger (1804–1830) studerade 1822–1826 på Tübinger Stift där han tillbringade några bohemiska år tillsammans med bl.a. Eduard Mörike. Hans anteckningar ”Hölderlins Leben, Dichtung und Wahnsinn” kom ut 1831, ett år efter hans död. De innehåller många autentiska iakttagelser, men blev också tongivande för decenniers, ja seklers kommande Hölderlin-forskning. De har getts ut i många nya upplagor, bl.a. 1982 med efterord av Pierre Bertaux, och översatts både till franska och engelska.
Trots dragningen till det ockulta har vi idag dock en annan syn på skapandet. Hills gudinnor och Josephsons Gåslisa sänder inga rysningar nedför ryggraden på oss längre. Kanske är ”fräknarna” – som Carl-Göran Ekerwald säger – till och med ”nyckelordet vid grinden till Parnassen”.
Ordförklaringar
Strof 7–9 Oidipus – son till Thebes kungapar Laios och Iokaste