DIE NYMPHE MNEMOSYNE

Nymfen Mnemosyne

<1>

Mogna, i eld doppade, kokta

Är frukten och på jorden prövade och en lag lyder

Att allt går in, på ormars vis

Profetiskt, drömmande på

Himlens kullar. Och mycket

Som en last av spillror

På axlarna måste

Behållas. Men vägarna

Är farliga. Ty vilse,

Som hästar, går de fångna

Elementen och gamla

Jordiska lagarna. För en längtan

Efter det obundna finns alltid. Men mycket måste

Behållas. Och nöd kräver trohet.

Men framåt och bakåt vågar vi

Inte se. Utan låter oss vaggas som

På en gungande båt i havet.

<2>

Ett tecken är vi, utan tydning,

Utan smärta är vi och har nästan förlorat

Språket i landet som är oss främmande.

Ty när en strid står i himlen

Högt ovan människorna och våldsam

Är månarnas gång, då blir också

Havet sjukt och floderna har att

Söka sig väg. En är dock

Utan tvivel. Han

Kan för var dag ändra. Han behöver knappt

Utsända lagar. Och bladet ljuder. Då vajar ekar intill

Glaciärerna. För inte förmår

De himmelska allt. Hellre når nämligen

De dödliga avgrunden. Alltså vänder det, ekot

Med dessa. Lång är tiden,

Dock inträffar

Det Sanna.

<3>

Och det vi älskar? Solsken

På marken ser vi och torrt damm

Och hemmavid skogarnas skugga och där blommar

Röken på taken, vid tornens åldrade

Krona, fridfullt; gynnsamma är nämligen

Dagens tecken, när från fjärran ett himmelskt

har talat emot och sårat själen.

För snön, som liksom liljekonvaljer

Betyder det Ädelmodiga, var

Det än finns, glänser på en grön äng

I alperna, halvvägs

Där en vandringsman går och talar om korset

Som är rest åt dem som har

Dött där en gång på den branta vägen,

Går och vredgas

Vagt anande med

Den andre, men vad ska detta betyda?

<4>

Vid fikonträdet är min

Akilles död för mig.

Och Ajax ligger

Vid havets grottor

Vid bäckar i närheten av Skamander.

Vid tinningarna susar vinden som

Den ständigt brukade förr hemma på

Salamis, Stor-Ajax har

Dött i främmande land.

Patroklos dock i konungens harnesk. Och det dog

Många andra fler. Vid Kithairon låg likväl

Elevtherai, staden där Mnemosyne bor. Som också lät

Gud, när han om kvällarna lade av sig manteln, slå ut hennes

Lockar. Himmelska besökare är nämligen

Avoga, om någon för att skona sin själ inte tar sig

Samman, han kommer att tvingas till det; han

Mister strax Sorgen.

DIE NYMPHE MNEMOSYNE – NYMFEN MNEMOSYNE

Kommentarer och ordförklaringar

Kommentarer:

„Die Aufgabe des Übersetzers und die Aufgabe des Editors sind miteinander verwandt. Denn beide haben hinter dem Werk eines anderen zurückzutreten, und doch ist ihre Tätigkeit entscheidend für Wert und Wirkung des übersetzten oder des herausgegebenen Werkes. Die Verwandtschaft von Übersetzer und Editor zeigt sich auch darin, dass beide auf das Wörtliche und Buchstäbliche verpflichtet sind“.

Wolfram Groddeck. „Übersetzung und Edition“. Recension av Luigi Reitanis italienska tvåspråkiga utgåva av Hölderlins lyriska verk. Neue Zürcher Zeitung. 19. Januar 2002

Översättarens uppgift och utgivarens uppgift är besläktatade med varandra. De måste båda träda tillbaka bakom en annans verk, och ändå är deras funktion avgörande för den vikt och verkan som det översatta eller utgivna verket får. Släktskapen mellan översättaren och utgivaren visar sig också i att båda är skyldiga att bokstavligen följa ordalydelsen.

Detta gäller i synnerhet dikten ”Mnemosyne” som ofta har framhävts som Hölderlins sista hymn. Den är inte fragmentariskt bevarad, som så många andra utkast i Homburger Folioheft. Man kan utan vidare urskilja tre strofer på vardera sjutton verser, nämligen 1, 3 och 4. Ändå är utformningen mer omstridd bland uttolkare och editorer än av något annat av utkasten, ty det finns ingen avslutande renskrift, ingen tryckt version som skulle kunna betraktas som den slutgiltiga. Hölderlin fortsatte också in i det sista att arbeta med dikten. Handskriften vittnar om tillägg, strykningar och korrekturer, sammanlagt skulle dikten ha kunnat växa, antingen till två dikter eller fem strofer.

Den version som min översättning har valt att följa bygger på Dietrich Uffhausens verk Friedrich Hölderlin. ”Bevestigter Gesang: die neu zu entdeckende hymnische Spätdichtung bis 1806” (HBG). Stuttgart 1989, sid. 161. Det som Uffhausen gjorde var att kombinera de ursprungliga tre stroferna med utkastet ”Die Nymphe Mnemosyne” som inleds med den så kallade ”teckenstrofen”: Ein Zeichen sind wir …

Denna fyrstrofiga ”Letzte Fassung H 3, z. T. in Reinschrift”, som han kallar den, är är inte oomtvistad. I det 300-sidiga Hölderlin-bandet av tidskriften TEXT+KRITIK (VII/96) kommer Michael Knaupp i sin textkritik som bygger på D E Sattlers faksimilutgåva av handskriften (FHA 7) till andra slutsatser.

Likväl är det Uffhausens tolkning som ligger till grund för min översättning.

Den är ett hypotetiskt original men inte desto mindre förpliktigande för mig att följa till ”bokstav och ordalydelse”. Fram till dess hade en seglivad tradition tolkat dikten som en dödsaning, en sista hymn innan Friedrich Hölderlin ”tystnade” som poet. I Uffhausens version är dikten tvärtom en besvärjelse, fylld av en stark önskan att ge sig hän för att kunna leva vidare.

Det var också den som Aris Fioretos använde i sin tolkningsvolym, men tyvärr utan diskussion (Friedrich Hölderlin. Sånger. FiB:s lyrikklubb 2002). Fioretos översättning av slutraden: ”likt honom felar sorgen” är enligt min mening oacceptabel.

Tidigare översättningar:

Johannes Edfelt: ”Skördetid” (= första strofen: ”Reif sind …”) från 1950-talet. Här efter samlingsbandet ”Följeslagare”: Dikttolkningar från sex decennier av Johannes Edfelt. Bonniers 1989

Karl Vennberg citerar samma strof i Författarnas Litteraturhistoria (1980) sid. 20-21, band 2, förmodligen efter Erik Blombergs översättning i ”Hölderlin”, Stockholm 1960.

Michael Hamburger återger i sin engelska översättning den så kallade Dritte Fassung (= stroferna 1, 3. 4) som Beißners (StA) betraktade som den slutliga.

Tonsättningar:

(som båda utgår från en apokalyptisk tolkning):

”Mnemosyne”. Jan Garbarek (saxofon) och Hilliard.Ensemblen. Inspelad på CD. Premiär i New York 1999 med bilder ur Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet”.

Wolfgang Florey. ”Mnemosyne”. Musik till ”Adolf Eichmann – Eine deutsche Karriere” efter texter av Hölderlin, Homer och vägginskrifter i Gestapos fängelse i Köln. Maj 2003

Ordförklaringar:

1 - (”fruktstrofen”)

die Frücht´ frukterna, d v s den antika grekiska diktningen, här koll. frukt

gekocht beredda för att spisas till andlig näring

hineingehen gå in, rymmas, få plats, glida in (liksom ormar). Fioretos´ ”inträder” är orimligt om ormar, Edfelt skriver ”har sin ingång”.

unrecht orätt, fel – d v s fel väg som ostyriga hästar

Roßn, plural Rosse jmf. eng. horse är det vanligare ordet för häst i sydtyskan och avser både rid- och vagnshästar. Edfelt översätter poetiskt ”fålar”, Fioretos ”springare” = schackpjäser, rid- eller hopphästar, kanske efter Gösta Oswald som använde ordet för stridshäst i sin översättning av ”Hyperion”

gehn går (i en tidigare version gehn durch skena, rymma). Fioretos ”aviga, som springare, löper [de fångna elementen]” låter tillgjort.

2 – (”teckenstrofen”)

deutungslos, schmerzlos, zweifellos översätts här likalydande ”utan tydning, utan smärta, utan tvivel”

in der Fremde – i det ”främmande” landet = Grekland

neben den Firnen intill glaciärerna, den eviga snön, över trädgränsen. En längtans bild. ”Dit trängde Byrons Manfred, till ett landskap utan människor och kristendom, till en förmodad enhet” (Ernst Bloch, Hoppets princip, sid. 1356, översättning Christer Persson)

Und es tönet das Blatt – Då ljuder bladet, d v s dikten

es ereignet sich aber das Wahre – Dock inträffar det Sanna (samvetet hör av sig, intuitionen, det mänskligt autentiska)

3 – (”frågestrofen”)

Wie aber liebes? – men ”hur tillägnar man sig det älskade liksom det sanna”, menar Adorno. Med kommatecken: Wie aber, Liebes? hade det blivit ett tilltal: Men hur, kära [älskade/kära du]. Kommatecken saknas dock i ms.

Här målar Hölderlin den tyska bilden, tänker bukolisk idyll. Men mitt i det arkadiska hörs plötsligt talet om ”korset” och vandringsmannen vredgas.

ein Himmlisches – ett himmelskt [väsen], ”det himmelska” (hos Fioretos) är missvisande, betyder något allmänt. Observera inversionen: ett himmelskt väsen (=subjektet) har från fjärran kränkt själen och tillfogat den ett öppet sår, inte tvärtom!

Aber was ist diß? – vem har förgiftat tillvaron? Är det kristendomen som har ersatt samvetets sinnelag med budord och spikar i köttet?

Än glänser dock snön ”auf der grünen Wiese” – en grön äng för ens inre öga distinkt

Hälftig betyder halvvägs eller till hälften (halb noch)

4 – (”akillesstrofen”)

Am Feigenbaum ist / mein Achilles mir gestorben – i motsats till ”för mig dog Jesus på korset”. Fioretos tolkning: ”Vid fikonträdet berövade döden / mig min Akilles” är en opoetisk förskönande omskrivning.

Ajax – Stavningen är tradition hos Goethe, Shakespeare, Hölderlin

Skamandergrek. Skamandros är namnet på floden där Troja låg

Elevtherai är Frihetens stad och där bor Minnet. Dit kom Zeus och lägrade Mnemosyne nio nätter i rad. Hon lossade sitt hår, slog ut sina lockar och lät honom komma. Och födde sedan de nio muserna.

Dem gleich fehlet die Trauer – slutet har länge tolkats som en dödsaning men framstår här som en besvärjelse av Minnet. Observera det starka trycket på nyckelorden: DEM gleich fehlet die TRAUer. Dem är demonstrativt pronomen och betonat. Det obetonade gleich är alltså adverbial = strax eller liksom – HAN / mister strax SORgen.

Den som köpslår med gudarna mister förmågan att minnas och känna sorg: det är ett fruktansvärt straff.