WIE MEERESKÜSTEN …

©Översättning och kommentar av Erich Schwandt

S0M HAVETS KUSTER …

Som havets kuster när de

Himmelska börjar att bygga och in

Skeppas oavbrutet en prakt, det är

Vågornas verk, om och om igen, och jorden

Utrustas, när en av de gladaste därpå

Lägger tillrätta det med god stämning, så vräkes nu

Åt dikten, med Vinguden, löftesrikt åt den betydande

Och den mest älskade

I grekernas land

Den ur havet födda, höviskt blickande

Den väldiga gåvan på stranden.

WIE MEERESKÜSTEN … – SOM HAVETS KUSTER

Kommentarer

Dikten Wie Meeresküsten är ett fragment. Dess slutenhet är paradoxal. Den förenar i sig en ”elementär begynnelse och en oändlig rikedom men utan att ge några förklaringar” som det står i en tysk avhandling.

Men det finns också anledning till att tolka den som ett medvetet nyskapande. En sådan tolkning har Anders Olsson gjort i Skillnadens konst (Bonnier 2006).

Tanken på en ny begynnelse var central för Hölderlin under åren 1798-1800. Pindaros var den stora förebilden men det fanns också en dröm hos Hölderlin om att frigöra sin diktning från den formella bundenheten och uppnå en ny originalitet som var förankrad i det egna språket, på samma sätt som den var det hos grekerna.

Vad betyder diktens korthet mot bakgrunden av de tidigare skapade, fullbordade hymnerna på 12 till 15 strofer? hade också Bernhard Böschenstein frågat sig tio år tidigare. Kan det tänkas att Friedrich Hölderlin här och i andra parallella dikter ville skapa ett motstycke till de Pindaros-fragment som han hade översatt och kommenterat?

Detta ledde Böschenstein till hypotesen att Hölderlin kanske eftersträvade en fjärde dikttyp efter antikens oden, elegier och hymner, nämlich das in sich geschlossene, sich selber genügende ”Fragment” – alltså det slutna ”fragmentet” som är sig självt nog?

Denna hypotes skulle då ansluta sig, som Anders Olsson ville visa, till den ”romantiska” trenden att fragmentisera dikten, men sammanfaller hos Hölderlin med det spåniga, improvisatoriska arbetssättet i många av de sena utkasten i Homburger Folioheft, som liknar mera en jam session än de filosofiska avhandlingar som Anders Olsson citerar.

En liknande slutenhet, som samtidigt omfamnar en totalitet, visade Hölderlin även i raderna Allda bin ich / Alles miteinander – ”Därstädes är jag / Allt på en gång” (ur ”Vom Abgrund nemlich” som vissa ser som ett brottstycke ur ”Das Nächste Beste”).

Med tanke på slutenheten och den uteblivna explikationen som kännetecknar ”Wie Meeresküsten …” menade Böschenstein att en sådan dikt egentligen skulle kräva en kommentar, lika mycket som Friedrich Hölderlins Pindarosfragment gjorde det. ”Seltsamerweise ist der Kommentar bis jetzt noch nie versucht worden” – Konstigt nog har kommentaren inte blivit av hittills. Så här ett försök:

Fömågan att tala och förstå ett språk är en syntetisk process. Om tillägnandet vore passivt skulle verkligheten uppfattas och återges av alla på samma sätt. Medan vi lär oss, ofta i ett dialogiskt perspektiv även då vi läser, förändras också perceptionen av den verklighet som vi upplever.

Konventioner är viktiga element för att skapa värdegemenskap och samförstånd i grupperna som vi tillhör. Men våra upplevelser ger oss även förmågan att bryta mot konventioner. Det leder till nytänkande men också till hierarkier. I dikten (eller sången som Hölderlin kallar den) gäller det att utveckla kunnandet så högt som det går.

Det är inte materialet (språket) som skapar gränserna. För Hölderlin är i stället gudarna det onåbara idealet. Gudarnamanifesteras i tanken på all-naturen som för honom var lika oberörbar eller okränkbar somde himmelska makterna. Jord och vatten, eld och luft är de element somständigt åberopas i hans dikter. Bacchus (Dionysos) som glädjens gud och Afrodite som poesins och skönhetens gudinna är förbindelselänkarna för inspirationen.

Den elvaradiga dikten består av en enda mening, som går ut på att sammanbinda das Gut des Gesangs – ”diktens gåva” med det materiella godset som i begynnelsen landas på havets kuster och skapar den all-natur som är förutsättningen för livet på jorden. Syntaktiskt är både Wie Meeresküsten och dem Gesang (åt dikten) dativ- eller indirekta objekt. Språket är en gudagåva liksom naturen som en gång skapades ur eller genom havet.

Vågrytmen behärskar hela dikten. Det är den som bygger upp känslan av rikedom. Raderna blir längre och längre (8–10–10–12–12–14–16 stavelser i originalet) tills de bryts i de kortare slutraderna på 5–5–(6+5)–(6+3) stavelser.

Ordförklaringar

”zu baun”– Hölderlins föreställning om naturens, i synnerhet bergens, gudomliga ursprung förekommer också i den ofullbordade dikten ”Heimath” som Hölderlin skrev 1804–1806. Utkasten som är nedtecknade i Homburger Folioheft, s. 38–54, bildar enligt Dietrich Uffhausen en 30-strofig hymn, men har länge ansetts som fristående fragment. Dit hör till exempel: Ihr sichergebaueten Alpen – ”Ni stadigt byggda alper…”(enligt Uffh. = stroferna 9–12) och Wenn aber die Himmlischen haben / Gebaut, still ist es / Auf Erden, und wohlgestalt stehn / Die betroffenen Berge. – – – (stroferna 17–24) – ”Men när de Himmelska har / Byggt, är det stilla / På jorden, och högresta står / De drabbade bergen.”

Dem Weingott och der Lieblingin – Dionysos och Afrodite

Das gewaltige Gut – språkets gåva är för Hölderlin den gudomligaste och farligaste gåvan till människosläktet: (…) so kam / Das Wort aus Osten zu uns, / (– – –) Die menschenbildende Stimme – ”så kom / ordet till oss från österlandet” (oh Asia) – – – ”Den röst (uppväckerskan) som gör oss till människor” (”Am Quell der Donau”). Eller som det står i fragmentet ”Im Walde” (enligt Uffhausen = den saknade nionde strofen i dikten ”Wie wenn am Feiertage …”):

(…) Und darum ist die Willkür ihm und höhere Macht zu fehlen und zu vollbringen dem Götterähnlichen, der Güter Gefährlichstes, die Sprache dem Menschen gegeben, damit er schaffend, zerstörend und untergehend, und wiederkehrend zur ewig lebenden, zur Meisterin und Mutter, damit er zeuge, was er sei geerbet zu haben, gelernt von ihr, ihr Göttlichstes, die allerhaltende Liebe. – ”Och därför har det fria valet och högre makt att synda och fullborda givits åt henne, den gudaliknande, och den farligaste av klenoder, det människan givna språket, så att hon skapande, krossande och i sin självförintelse återvänder till den evigt levande Härskarinnan och Modern, för att vittna om vad hon ärvt och lärt av henne, det mest gudomliga, den allt upprätthållande Kärleken.”

Då prosodin (språkets rytm och melodi) är särskilt viktig i Hölderlins.

diktning, anges här tryckaccenten i de betonade stavelserna:

Wie Mee´resküsten, wenn zu bau´n

Anfangen die Hi´mmlischen und herei´n

Schifft unaufha´ltsam, eine Pra´cht, das Werk

Der Woo´gen, eins ums a´ndere, und die E´rde

Sich rüstet au´s, darauf vom Freudigsten ei´nes

Mit guter Stimmung, zu re´cht es legend, also schlä´gt es

Dem Gesa´ng, mit dem Wei´ngott, vielverheißend dem bedeu´tenden

Und der Lie´blingin

Des Grie´chenlandes

Der mee´rgeborenen, schi´klich blikenden

Das gewa´ltige Gu´t ans U´fer.

Skillnadens konst : sex kapitel om moderna fragment / Anders Olsson. Stockholm : Bonnier, 2006 (Uddevalla : MediaPrint)