HEIMATH

©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt

HEMBYGD

< 1 > Och ingen vet –

< 2 > –

< 3 > Under tiden låt mig vandra

Och plocka vilda bär

Att stilla min kärlek till dig

Vid dina stigar, o Jord

Här där – – – och rosentörnen

Och söta lindar doftande bredvid

Bokarna, vid tolvtiden, när i vitnande rågfält

Växandet sjuder i det styva stråt,

Och axet böjer nacken åt sidan

Liksom på hösten, men nu under ekarnas

Höga valv, där jag stilla

Blickar mot höjden, klockslaget

Som jag känner så väl

Tonar i fjärran, som klingande guld, vid den stund, då

45 Fågeln vaknar igen. Då går allt väl.

Kommentar:

Det ovanstående utkastet till de första stroferna av ”Heimath” nedtecknades enligt Dietrich Uffhausen (HBG 1988) förmodligen i Nürtingen 1804.

Den hymniska utformningen pågick därefter till 1806. Dessa senare fragment, som enligt Uffhausen avsåg att bilda en 30-strofig hymn, har hittills återgivits som fristående brottstycken.

Uffhausens analys av stroferna, versgrupperna och övriga segment på de sjutton handskrivna foliosidorna tyder dock på en koncipierad helhet. Men då den aldrig blev fullbordad, återges dessa partier som förut som fristående fragment, dock i samma följd som i utkastet i Homburger Folioheft (sid. 38-54, där sidorna 42, 52, 54 är lämnade öppna). Dessa är:

(Ihr sichergebaueten Alpen …)

Titel saknas i manuskriptet. Enligt Uffhausen. = stroferna 9 – 12

(Einst hab ich die Muse gefragt …)

Titel saknas i manuskriptet. Enligt Uffhausen. = stroferna 13 – 16

(Wenn aber die Himmlischen …)

Titel saknas i manuskriptet. Enligt Uffhausen. = stroferna 17 – 24

Lucka för stroferna 25 – 27

(Wie Vögel langsam ziehn … )

Titel saknas i manuskriptet. Enligt Uffhausen. = strof 28

Tomrum för slutstroferna 29 – 30

Tidigare översättningar:

Erik Blomberg: Hemland (= tredje strofen), i samlingen Jorderingen. Norstedts 1954, och

Johannes Edfelt: O, låt mig ändå vandra (= tredje strofen), 1940-talet, här efter samlingen Följeslagare. Bonniers. 1986

Dessutom (se därstädes)

Av Wenn aber die Himmlischen …

Johannes Edfelt: fragmentet Ogräset (= 11 rader av strof 19).

Av Wie Vögel langsam ziehen … (= strof 28)

Erik Blomberg: Som fåglar långsamt …

Till toppen

IHR SICHERGEBAUETEN ALPEN …

©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt

NI STADIGT BYGGDA ALPER …

(= Heimath, strof 9 – 12)

< 9 > Ni stadigt byggda alper!

Som –

Och ni mjukt böljande berg!

Där Schwarzwald brusar

Över mörkgrön sluttning –

Och granarnas lockar

Spiller sin väldoft i dalen

Och Neckar –

< 10 > och Donau!

Om sommaren fläktar kärlekens febriga

Iver runt trädgården

Och byns lindar, och där

Blommar silverpoppeln

Och mullbärsträd

På helig äng,

Och –

< 11 > Ni goda städer!

Inte oformliga, men vanmäktiga

Under fiendens intrång

Som –

Och plötsligt går det bort

Och ser inte Döden.

När skall likväl –

I Tübingen där –

Och blixtar faller

Mitt på ljusa dagen

Och Spitzberg ljuder av romerska böjningar

Och vällukt –

< 12 > Och Thills dal som –

Och Stutgard, där jag

När ögonblicket är inne torde få

Ligga begravd,

Där gatan

Svänger, och –

kring Weinstaig,

Och klangen från staden möter

Sig själv igen på den släta marken

Stilla ljudande under äppelträden

IHR SICHERGEBAUETEN ALPEN – NI STADIGT BYGGDA ALPER

Ordförklaringar:

< 9 > Schwarzwald – bergsområde i sydv. Tyskland där Donau och Neckar upprinner. Högsta punkt Feldberg (1 493 m ö.h.)

< 11 > mit dem Feinde / Gemischet unmächtig – dvs ockuperade av fransmännen.

Und Blize fallen / Am hellen Tag – Hölderlin vistades i Stuttgart den 11/12 juni 1804 tillsammans med bl.a. vännen Sinclair och deltog i en ”jacobinsk” (eg. republikansk) sammansvärjning mot kurfurstens planer att avskaffa lantdagen. Den 19 juni reste de till Tübingen där de hade varit studiekamrater och upplevde ett märkvärdigt sommaråskväder som förödde landsbygden. De som deltog i diskussionerna blev senare åtalade för högförräderi.

Und Römisches tönend ausbeuget der Spizberg – Spitzberg i Tübingen är det evangeliska stiftet (högskola) där Hegel, Hölderlin och Schelling delade studierum1790-91. På lägre stadier förekom ofta körläsning av latinska texter och verbformer.

< 12 > Tills Thal – Johann Jakob Thill (1747 – 1772), en ung schwabisk poet, dog 1772 blott 29 år gammal. Hölderlin vallfärdade till hans grav i Remstal 1789; och vistades ofta i det närbelägna Die Weinstaig = numera die Weinsteig i Stuttgart

Till toppen

EINST HAB ICH DIE MUSE GEFRAGT …

©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt

EN GÅNG FRÅGADE JAG MUSAN …

(= Heimath, strof 13 – 16)

< 13 > En gång frågade jag musan, och hon

Svarade mig,

Tids nog ska du finna det.

Ingen dödlig kan fatta det.

Det högsta skall jag tiga om.

Förbjuden frukt, liksom lagern, är dock

Mestadels fäderneslandet. Men den smakar

Envar till slut,

Ofta förvillar början

och slutet. Men det sista är

Himmelstecknet. Det rycker

och och människor

Hädan. Nog har Herkules känt

Fruktan för detta. Men då vi är tröga

Av födseln, erfordras falken, vars

Flykt en ryttare följer,

När den jagar.

< 14 > –

och eld och rökmoln blommar

På torra marken

En hemlig ort,

Men under den sväller oblandat

Ur ett gott bröst, vederkvickelsen

I slaget, furstens stämma.

< 15 > (Tomrum lämnad i manuskriptet

< 16 > Kärl skapar en konstnär.

Och de finner köpare

men när det

Kommer till domen

Och kärlet har kyskt vidrört

En halvguds läpp –

Och skänker det käraste

Till de ofruktbara,

Ty från denna stund aldrig

Duger det heliga att tas i bruk.

EINST HAB ICH DIE MUSE GEFRAGT …

Kommentarer och ordförklaringar

Manuskriptet visar att strof tretton fortfarande var under arbete. De första åtta raderna är färdiga, t.o.m. Ein jeder zulezt – ”Envar till slut”. De följande raderna blev senare inskrivna i marginalen mellan rad åtta och början till nästa strof (– und Feuer und Rauchdampf blüht).

Ordförklaringar:

Strof 13 Einst hab ich … – i ms struket: Oft [hab ich]

Himmelszeichen = djurkretsens (zodiakens) djurtecken

Strof 14 Feuer und Rauchdampf , Joel och Ap. 2,19, blod, eld och rökmoln (som från brinnande städer)

Strof 16 Gefäße – kärl är mycket frekvent använt i bibeln. Dels i den vanliga betydelsen men också såsom dyrbarheter – ”smycken”

(1 Mos 24:53) eller ”klenoder” (2 Mos 11:2) av silver och guld. I Apostlagärningarna 10:11 är kärlet som Petrus ser en utbredd linneduk. I överförd bemärkelse användes det också om människan

von einem Halbgott – till exempel Herkules, Kristus, Dionysos

Till toppen

WENN ABER DIE HIMMLISCHEN …

©Tolkning och kommentarer Erich Schwandt

MEN NÄR DE HIMMELSKA …

(= Heimath, strof. 17 – 24, därefter tomrum för 25 – 27)

Strof 17 Men när de Himmelska har

Byggt, är det stilla

På jorden, och högresta står

De drabbade bergen. Märkta är

Deras pannor där

Gudens skälvande strål slog.

Medan Dundraren hårdhänt hölls

Fast av sin äktfödda dotter

Och väldoften spred sig

När upproret kvästes från ovan,

Därinne står nu, lugnade, här

Och där eldar kvar.

Strof 18 För det är glädje

Dundraren öser ut och hade nästan

Glömt glädjen i Himlen

Så vred som han var, om inte Visheten

Hade varnat honom.

Men nu blomstrar

Den karga platsen upp.

Och underbart stort skall

Det stå.

Bergen stupar insjö,

Varma djup men vinden är sval

Öar och halvöar,

Grottor för bön,

< 19 >

En glänsande sköld,

Och snabbt, som rosor

Även på annat sätt,

Gror det

yppigt ett glupande

Ogräs som skymmer, allt kvickare skjuter

Det upp, det spattiga, det är ju ett skämt

Av skaparen, men det

Förstår de inte. Upptänd av vrede tar

Det och växer. Och som branden

förtär husen och slår upp

Utan hänsyn och skonar

Ej platsen, så täcker nu stigarna,

Utbrett jäsande, en ångande molnbank

den otympliga vildmarken.

< 20 > Så kan det synas gudomligt. Men

Förfärande ogästvänligt slingrar

Sig villospåret genom trädgården,

Det ögonlösa, där med rena händer

Knappt en människa längre kan finna

Utgången. Hon går, som är utsänd,

Och letar som ett djur det

Nödvändiga. Det är sant att bland fattiga

Fulla av föraningar kan någon träffa

Målet. Där nämligen Himmelska makter

Behöver ange sin väg

Med tecken,

Eller ett bad,

Väcks liksom en eld

I bröstet på dessa män.

< 21 > Men det finns också andra

Som Fadern har vid sin sida.

Ty ovanför alperna

Då det är örnen de måste

Hålla sig till, så att de icke

Egensinnigt och vredgat skall uttyda

Bor diktarna högt över fågelns

Flykt, runt tronen

För glädjens Gud

Och avskärmar för honom

Avgrunden som likt en gul eld, i våldets tid,

Står över männens pannor,

De profetiska, som är avunds-

Värda, eftersom de älskar

Fruktan, helvetets gudlösa skugga,

< 22 > Men dem drev

Ett rent öde

Som öppnades

Av Herkules som renar

Jordens heliga bord.

Han förblir alltid medhjälpare, även nu,

Till härskaren, och flämtande stiger

Dioskurerna upp och ner

På otillgängliga trappor, när från den himmelska borgen

Bergen drar bort

Om natten, och bort

Går Tiderna

Pythagoras

< 23 > Men i minnet lever Filoktetes

De hjälper Fadern.

För de älskar lugnet. Men när

De retar sig på gagnlöst leverne

På jorden som driver

De himmelska

från deras sinnen, brinnande kommer

Då dessa,

Andlösa –

< 24 > För den tänkande Guden

Hatar

Förhastat växande.

–

WENN ABER DIE HIMMLISCHEN – MEN NÄR DE HIMMELSKA

Ordförklaringar:

Strof 17 die gerade Tochter – den äktfödda dottern (i rätt nedstigande led)

Strof 18 das Weise – ”Visheten”, syftar på Pallas Athena som dämpar Zeus Kroniden (som var son till Kronos)

Strof 22 die Dioskuren – dioskurerna , ”Zeus söner” Kastor och Polydeukes (lat. Castor och Pollux), dyrkades i hela den hellenska, senare även romerska världen som hjälpare i striden med sina vita hästar. Även bildligt om två gemensamt uppträdande oskiljaktigt förenade kamrater i kampen mot orätt och mänsklighetens fiender.

Drömmen om detta – der Dioskurentraum – drabbade Hölderlin vid det första Hyperionutkastet 1792 då han i studerkammaren i Tübingen slår upp Homeros och träffar på episoden då Odysseus och Diomedes härjar på natten i det sovande trakiska lägret. I realtid gick den goda gärningen dock över i det blodiga förräderiet mot revolutionens ideal som ägde rum under konventet 1793 och som Hölderlin häftigt reagerade mot.

die Dioskuren steigen /auf und ab: Då en av tvillingbrödera dog fick Polydeukes Zeus´tillåtelse att dela sin odödlighet med brodern och de tillbringade därefter varannan dag i Olympen, varannan i Hades.

Die Zeiten – och bort går ”himlens döttrar”. Alternativt: die Zeiten

Pythagorays – Pythagoras´ tider, en påminnelse om den vikt som Hölderlin fäste vid den pythagoreiska talmystiken och musikläran.

Strof 24 der sinnende Gott – den besinningsfulle, grubblande, tänkande, eftertänksamme, mediterande guden

Slutraderna illustrerar vad Heidegger kallar die Grundstimmung – ångesten, skräcken, die Scheu – motviljan, fruktan inför det historiska skeendet (i tiden och rummet)

Tidigare översättningar:

Johannes Edfelt: Ogräset (= 11 rader av strof 19). Här efter samlingen Följeslagare. Bonniers. 1989

Till toppen

WIE VÖGEL LANGSAM ZIEHEN …

SOM FÅGELSTRÄCKEN I SKYN …

(= Heimath strof 28, tomrum lämnat för 29–30)

< 24 > Som fågelsträcken i skyn

Ser han framåt

Fursten, och Framtidens skeenden

Fläktar svalt mot hans bröst när

Det är tyst omkring honom, högt

Upp i luften, men rikt glänsande nedanför

Ligger ländernas ägovidder, och med honom är

För första gången segervittrande de unga.

Men han dämpar dem

Med sina vingslag.

Tidigare översättningar:

Strofen har tidigare översatts av Erik Blomberg i samlingen Jorderingen. Norstedt. 1954, med samma titel som första raden.

Som fåglar långsamt dra

förbi så skådar

framför sig fursten

då mot hans bröst det mötande kyligt slår

och allting tiger, högt

i den glänsande luften, men långt

dar nere ligger hans länders gods och med honom är

för första gången segerspanande hans söner.

Då han dem dämpar med

Vingarnas slag.